Att fånga tidens gång
En gång när jag var liten - jag var väl kanske tio eller elva år - försökte jag göra en "föränderlig teckning". Jag hade fått en idé om att på något sätt fånga tidens gång, genom att rita ett landskap och sedan, gradvis, sudda ut det jag ritat för att ersätta det med nya saker. Precis som i verkligheten alltså.
Jag började med ett ganska vilt, orört, landskap, symboliserande "nån gång för länge sedan". När jag skapat berg, vatten, träd och lite djur kom min pappa förbi och sade något om att det var en fin teckning. Sedan vidtog dock suddandet: små hus dök upp och försvann liksom en del människor - först jägare i djurhudar men efterhand förvandlade till cyklister och villaägare.
Jag måste ha kommit fram till 1970-talet eller så när min pappa åter kom och tittade. Jag minns så väl hans utrop: "Va! Har du suddat ut den fina teckningen!?" För på sjuttiotalet var skogen borta, bergen sprängda, husen rivna och det som återstod var grävmaskiner, bilar och en och annan byggnadsarbetare. Ur detta växte det så småningom fram ett landskap av skyskrapor innan jag tappade intresset för alltihop.
När jag tänker på den här händelsen så är det många saker som slår mig: att jag uppenbarligen redan då hade nån slags intresse för tidens gång relaterat till rummet, att jag tyckte att det var fullständigt naturligt att det vilda naturlandskapet raderades till förmån för framtidens stadslandskap (verkligen ett barn av det moderna projektet!) men framför allt är det nog att jag så tydligt minns hur uppbragt min far blev när han förstod att jag suddat ut vad han uppfattade som ett färdigt konstverk! I min värld var det bara en fas på väg mot nåt annat…
Jag kommer att tänka på en annan teckning som jag gjorde flera år tidigare. Att jag minns den beror på att den var min första publicering. Fyra år gammal fick jag se mitt verk tryckt i Norrköpings Tidningars avdelning ”Ritblocket”. Teckningen föreställde en traktor med ett hölass bakom. Jag minns faktiskt – eller tror mig minnas – när jag ritade den. Sådana ekipage passerade vår lilla stuga där vi tillbringade somrarna, och jag inbillar mig att jag ritade av den på plats, så att säga.
Jag minns också att jag inte tyckte att traktorn blev riktigt bra – eller om det är en senare bedömning jag gjort – förmodligen för att framhjul och bakhjul var lika stora på min teckning. ”Hölass är en vanlig syn i bärgningstider” hade redaktören kommenterat under bilden. Detta var i ingången till sjuttiotalet och några år senare skulle jag alltså sitta och rita höghus och asfalt…
Jag vet inte riktigt varför och jag vet inte riktigt hur, men i de här två händelserna inbillar jag mig att jag har en nyckel till hur jag faktiskt uppfattade världen när jag var barn. I backspegeln blir de här två teckningarna; en statisk, bevarad och en föränderlig, raderad och förkommen, viktiga knytpunkter till mitt eget diffusa förflutna. Men det enda som finns kvar är lokaltidningens reproduktion av min traktor med dåligt dimensionerade hjul. I övrigt kan jag inte komma åt nånting alls, utom det som finns i min hjärna, filtrerat genom lager av decennier. Det mesta utsuddat och omritat. Precis som verkligheten.
[Jag dubblerar nu inläggen på Matzoves parkering]
På nytt
Jag visste bara plötsligt inte vad jag skulle ha den till.
Eller kanske: Det fanns plötsligt inget utrymme att hålla på och publicera meningslösheter på webben.
Eller också: Huvudet har varit så överfyllt av saker och ting att väldigt lite - bara det mest nödvändiga - lyckades rinna ut i fingerspetsarna.
Det vill säga det som blivit skrivet det senaste året är mest sånt som jag måste skriva för att kunna sköta mitt arbete och adminsitrera hus och hem. Rörigt är vad det har varit.
Men nu då..? En omstart kanske? Ja vi får väl se, vi får väl se... Det är i alla fall fantastiskt härligt att kunna sitta och skriva det här på sin egen balkong medan solen är på väg ner över Bråviken och katten tramsar runt och jagar vårsömniga flugor och bortglömda fågelfrön. Jo nog är det en omstart. Det är vår!
