Jaha, så var det dags för sommartid igen. Klockan ska vridas fram en timme, eller om det var tillbaka…

Det finns nån sån där minnesramsa, att man ska ställa fram klockan när man ställer fram trädgårdsmöblerna, eller om det var att man ska ställa in möblerna och ställa in klockan??

Såna där ramsor funkar ju aldrig... När jag var liten fick jag lära mig att alldrig stavas aldrig med ett L och altid stavas alltid med ett L. Eller hur det nu var. Jag fick också lära mig att 30 dagar har september, april, juli och december, 28 en allen (vilken då??), alla de övriga 31… Nä, det funkar inte heller. Nyårsafton försvinner på det viset…

Nu är det ju alltså bara en timme som försvinner - tror jag - men det är ju illa nog! För var håller den timmen hus hela sommaren? Inte förrän i oktober får vi den tillbaka och då sover vi ju bara bort den. Inte har man någon nytta av en extra timme i oktober!

Om man tänker sig att man lever i åttio år så innebär det att man blir berövad på hela åttio timmar som man bara sover bort i höstmörkret. Det är två hela arbetsveckor. Om man bara kan identifiera de ansvariga för den här ordningen så måste det väl gå att avkräva dem någon form av ersättning? Jag förstår inte att detta bara får fortgå år efter år!

Eller kan man helt enkelt vägra ställa om? Funderar på att bara ställa fram klockan en halvtimme nu och sen behålla den tiden året om! Jag menar, en halvtimme hit eller dit spelar väl sällan någon roll??

Idag, den 7 mars 2011, är det 110 år sedan min morfar föddes.

Erik Olivier Nilsson, föddes i Östra Ryd 7 mars 1901.

Tillsammans med föräldrarna Johan och Amalia hamnade Erik så småningom i Skärblacka. Där växte han upp i skuggan av bruket, IOGT och Konsum, där han påbörjade sin yrkesbana. I Skärblacka träffade han Lisa och så småningom hamnade de i Kolmården och Åby, där Erik arbetade på Konsum.

Lisa och Erik 1935. Min morbror ligger i vagnen.

En tid var han föreståndare för Konsum i Marmorbruket innan familjen flyttade till Norrköping och Skarphagen där Erik öppnade egen butik.Sedan kom kriget med ransonering och inkallelseorder. Det blev svårt att hålla igång rörelsen och efter kriget började Erik istället arbeta i textilindustrin.

Det känns alltid lite underligt att se bilderna på min morfar. Jag har hört så mycket om honom av mormor och tycker att jag på något sätt känner honom, men jag har aldrig träffat honom. Han dog hastigt vid 58 års ålder, sju år innan jag föddes. På så sätt är han delvis en mytologisk figur för mig, en del av mitt ursprung som är höljt i dunkel. Samtidigt är hans blick så väldigt bekant där på fotografierna.

Det beror förstås på att hans bild hängde på väggen när jag växte upp, men inte bara på det. I blicken ser jag mamma och min morbror, men också mig själv och mina barn. Jag vet egentligen inte vem Erik var, men ändå är han så påtaglig och nära.

Det finns inte så många bilder på morfar Erik. Oftast stod han själv bakom kameran. På bilden som hängde på väggen när jag växte upp ser han lite barsk ut. Eller i alla fall ganska allvarsam. Som om han inte riktigt var tillfreds med att bli fotograferad.

Senare har jag hittat andra bilder, ofta oskarpa amatörbilder från 1920- och 1930-talen, där han skymtar i ett sammanhang, bland vänner och familj. Roligast är bilderna från teateruppsättningarna med IOGT-logen i Skärblacka. Där kan han dyka upp med lösskägg eller en tjusig vidbrättad hatt, eller viftandes med en pistol… Ganska långt från den morfar som blickade ner från väggen i vårt vardagsrum.

En annan sak som är rolig med dessa bilder är att se hur morfar och mormor ofta finns på samma bild, men på var sin kant. Det är bilder som är tagna innan de fann varandra, innan de blev ett par och bara var två engagerade nykterhetsungdomar i den lilla bruksorten.

Mormor Lisa och morfar Erik på var sin sida om herren i cylinder.
Erik, i lösskägg, tittar åt fel håll...

Att se de där bilderna är lite som den där filmen om killen som reser tillbaka i tiden för att se till att hans föräldrar faktiskt träffas. Hej, Erik! Titta åt andra hållet! DÄR sitter hon! Där sitter Lisa!!

Men det gick ju bra! Jag är ju beviset!

Det har hänt att folk sett någon diffus likhet – rent utseendemässigt alltså - mellan mig och skådespelaren Nicolas Cage. Själv kan jag inte se det, men när jag ser bilderna på morfar så misstänker jag att det är honom de ser lite av.

Och om det hade kommit förbi en talangscout när IOGT-ungdomarna i Skärblacka spelade teater på tjugotalet, då är jag övertygad om att även morfar hade gjort sig bra på vita duken!

Lisa och Erik nyförlovade