Precisering av det slitna uttrycket "Smaken är som baken":

- Bekväm att sitta på om än lite luddig
- Väldigt svårt att skärskåda och bedöma kvaliteterna hos den egna
- Något vi inte funderar så mycket över förrän någon ger oss en rejäl spark...

Eldsjälen bakom Norrköpingsrummet, Barbro Norling, har gått bort. Hon gick i pension så sent som i december och in i det sista var hon engagerad i Norrköpingsrummet på Norrköpings stadsbibliotek.

 

Jag träffade ofta på Barbro när jag arbetade med min avhandling om Norrköping eftersom jag då hade stor användning för Norrköpingsrummets klippsamlingar. Strax innan hon gick i pension besökte jag henne på stadsbiblioteket för att prata om samlingarnas potential för forskning och studentarbeten. Barbro var orolig för klippsamlingarnas framtid och ville dels visa mig omfattningen, dels se till att jag fick träffa hennes efterträdare som ansvarig för Norrköpingsrummet.

 

Jag uppfattade Barbro som en stor entusiast och det var roligt att se hur hon liksom blommade upp när hon guidade mig genom arkiven. Hon såg också till att jag fick en komplett samling kopior av Jan Nordströms ca 500 artiklar under rubriken ”Återblicken” i Folkbladet – en stor kartong dubbletter som hon hade skickat hem till Jan (hon kunde antagligen inte förmå sig att slänga kartongen) men som han inte tyckte att han behövde. Så nu står den på mitt rum på universitetet och kommer förhoppningsvis att bli till glädje för både lärare och studenter.

 

I vintras när Barbro i stadsbibliotekets källare tog fram den ena pärmen efter den andra och med blossande kinder berättade om all den Norrköpingshistoria hon varit med om att samla ihop minns jag att jag undrade hur hon skulle klara sig utan Norrköpingsrummet. Nu får Norrköpingsrummet klara sig utan henne. Vila i frid, Barbro!

 

Igår var det 96 år sedan min farfar föddes. Han dog för sexton år sedan, på dagen åttio år efter sin födelse.
Även om det är länge sedan jag träffade min farfar finns han ständigt nånstans i bakhuvudet. Det finns ett gammalt visdomsord, från nån gammal indian eller så, som handlar om att kroppen är en buss som förfäderna åker i. Eller hur det nu var. Farfar är hursomhelst med på resan och det finns en trygghet i det som jag bär med mig genom livet.
Den här bilden på farfar är tagen långt innan jag föddes. Ändå är det på något sätt så jag minns honom. Farfar hänger ihop med den östgötska landsbygden och naturen. Jag tror att han ännu idag sitter så här, nånstans, och tittar ut över landskapet.

Så var det september, den där månaden när allt ska dras igång, fixas och donas... (Varför känns det som om jag skrivit om detta förr..?) Den här hösten har varit mer påfrestande än vanligt, med en del beslut som kommer att påverka livet framöver. Och då är det inte bara valet jag tänker på, även om det är tillräckligt oroande...

Att det har varit dåligt med bloggandet hänger förstås samman med att humöret och orken inte hela tiden varit på topp den senaste tiden, men nu börjar saker och ting falla på plats och det artar sig att bli riktigt bra framöver!

Men det jag vill skriva om just nu är hur fantastiskt roligt det känns att börja undervisa igen efter en period av bara enstaka enföreläsningsinsatser här och där!
Mitt i bedrövelsen över opinionssiffror och annat känner jag mig upplyft över mötet med studenterna! Att möta dessa unga människor med uppriktigt intresse för samhällsutveckling och frågor om välfärd, demokrati och integration, det skapar ett hopp inför framtiden som lyfter en! Jo, visst finns det fortfarande äldre studenter, men i den här gruppen är alla under 30, och det känns som en ynnest att få vara med i utveckligsprocesserna hos människor som faktiskt är de som ska forma framtiden!

Som forskare kan man ibland undra vem det är man talar till, skriver för, och vart det i det långa loppet leder. Men när man står inför studenterna blir det tydligt att det finns en mottagare och en dialog. Jag hoppas innerligt att jag kan ge studenterna något litet att ta med sig och att jag kanske, kanske kan bidra till att framtidens beslut blir lite klokare än många av de beslut jag studerar i min forskning...

För mig gör det den mörka hösten lite ljusare!