De förorättade
Det är lätt att skratta åt dessa historier. Bara jag ser rubriken "400-årig stubbe beskjuten" börjar jag fnissa okontrollerat. Och när jag sedan ser bilden på den upprörde markägaren som med stirrande blick pekar ut märket efter vad som tros vara prickskytte, då vrider jag mig fullkomligt i skrattkramper. Det bara blir så. Det är inget jag kan kontrollera.
Favoriten är nog mannen som fick en gammal tjugolapp tillbaka i växel. Det räcker inte att han kan byta den mot en giltig på banken; någon har gjort fel och mannen kräver upprättelse! Artikeln är förstås inte komplett utan bilden på mannen som med bister uppsyn håller fram två tjugor - en gammal, ogiltig, och en ny! Varsågod och jämför själv! Se här att det är lätt att bli lurad!
Men någonstans känner jag att jag nog inte borde skratta. Det är faktiskt synd om - nåja, de flesta av - dem som förekommer på sidan. De har faktiskt upplevt sig så förorättade att de känt sig tvungna att kontakta lokala medier för att få berätta för andra vad de känner. Eller tänker de kanske att de kan få upprättelse genom att gå ut med sin historia? Ja, det är inte lätt att veta vad som ligger bakom, men man kan konstatera att det finns en kategori människor som kontaktar lokaltidningen när de fått en sten i salladen istället för att gå tillbaka med salladen till butiken. Jag är lite fascinerad över att de gör så.
Samtidigt har jag en mycket obehaglig känsla av att jag skulle kunna ha varit en av dem. Jag kan leva mig in i hur det känns att vara kränkt. Också jag har drabbats av orättvisor. Skillnaden är att jag aldrig kontaktat lokalpressen. Men jag kan inte känna mig riktigt säker på att jag inte en dag själv står där på bild i lokaltidningen, med bister uppsyn och en eller annan defekt produkt i näven.
Det är nog bäst att jag fortsätter skratta, innan skrattet fastnar i halsen.
Mot stjärnorna - eller avgrunden?
"Den som kommer till Tecla ser mycket lite av staden bakom planken, säckvävsskydden, byggnadsställningarna, armeringsjärnen, gångbräderna [...] Vid frågan: 'Varför pågår byggandet av Tecla så länge?' fortsätter invånarna bara att hissa upp hinkar, sänka ner lod och röra långa penslar upp och ner. 'För att hindra förstörelsen att börja', svarar de."
Tecla är en av de städer som Italo Calvino beskriver i boken De osynliga Städerna, en bok där han lyckas fånga in snart sagt varenda aspekt och tema som man kan diskutera kring städer. Jag återkommer ständigt till den boken och varje gång upptäcker jag nya infallsvinklar på staden som fenomen. I staden Tecla har Calvino, trots att det snart är fyrtio år han skrev om den, fångat in något centralt för vår tid. Tecla är en stad som ständigt byggs. (Om man googlar på Tecla så får flera träffar på Tecla som en underjordisk stad, men detta beror på att ett fel i baksidestexten till Bonniers svenska utgåva hela tiden reproduceras. Den underjordiska staden heter Argia.)
Teclas stora gåta är varför staden hela tiden byggs och varför invånarna fruktar att staden ska läggas i ruiner ”så snart byggnadsställningarna tas bort”. Tillfrågade om detta svarar de ”brådskande och med låg röst: ’Inte bara staden.’”
Den undrande får till slut svaret på vilken plan byggandet följer:
”Vid solnedgången upphör arbetet. Natten faller över byggplatsen. Det är en stjärnklar natt. ’Där ser du planen’, säger de.”
Det Calvino beskriver kan utan allt för mycket ansträngning tolkas som vår tids tilltro till den ständiga tillväxten. Det som inte växer förfaller, är en tanke som länge nog präglat det västerländska tänkandet, men en tanke som nu är i akut behov av omprövning. Det går inte att förneka att ekonomisk tillväxt fortfarande bidrar till att göra tillvaron lite drägligare för många människor runt om i värden, men det finns också mycket som pekar på att vi i den så kallade västvärlden har passerat en gräns där ständig tillväxt inte längre höjer vår livskvalitet. Tvärtom börjar en alltmer pockande miljö- och klimatproblematik sätta stora frågetecken för den starka tillväxtdiskursen. Visst behövs tillväxt i världen, men vi måste omvärdera dess innehåll och syften!
En annan av Calvinos städer, Ottavia, kontrasterar mot Tecla. Planen utgår inte från stjärnorna, utan från avgrunden. Ottavia är konstruerad som en svävande spindelvävsstad: med hjälp av rep, kedjor och hängbroar svävar staden i mellanrummet mellan två branter. ”Under en finns ingenting på hundratals och åter hundratals meter: några moln svävar förbi, och ännu längre ner skymtar man klyftans botten.”
Nätet är det som håller staden uppe och som gör den möjlig att färdas genom. Under nätet hänger invånarnas boningar och allt annat som behövs för livet i staden. Staden är inte statisk, men avgrunden avgör hur staden kan utvecklas. Calvinos poäng går inte att missa:
”Svävande över avgrunden är invånarnas liv i Ottavia mindre osäkert än i andra städer. De vet gränsen för vad nätet kan bära.”