En av de bloggar jag läser regelbundet är serietecknaren och författaren David Nessles. Framför allt är hans reflexioner kring och intresse för... "subkulturella artefakter" kan man kanske kalla det... nånting som berikar min vardag. Ett annat underhållande inslag är Nessles återgivning av såna där drömmar som man ibland minns just när man vaknar. De där inläggen gör att man verkligen skulle vilja titta in i den där mannens hjärna. Ibland tror jag att han alltid somnar med seriekollegan John Anderssons serier i handen. Eller också är det Nessles drömmar som inspirerar Andersson?

Hursomhelst, jag är väldigt fascinerad av det där med drömmar och jag har en son som också gärna återberättar absurda drömsekvenser vid frukostbordet. Men på sista tiden kommer jag ihåg väldigt lite av vad jag drömt. Jag ser det som ett osundhetstecken. När man vanligtvis slits ur drömmen av en ilsket pipande väckarklocka, har huvudet fullt av alla dagens aktiviteter medan man kokar frukostgröten och sedan koncentrerar sig maximalt på att få iväg sig själv, barnen och alla tillhörande attiraljer till respektive dagis, skola, jobb... ja var finns det då plats för drömmar?

Man så i morse vaknade jag ur en dröm som jag kom ihåg! Givetvis var det en övertydlig dröm som bara bekräftade det eländiga drömtillstånd jag just nu befinner mig i:

Jag pratade i telefon med någon - har ingen aning om vem det var jag pratade med eller vad det var vi pratade om, bara att det var viktigt. Så pass viktigt att jag inte riktigt hann ta tag i ett problem jag bokstavligen hade för handen. Medan jag höll telefonluren i höger hand hade jag nämligen trasslat in vänsterhanden i spindelväv. Det var sån där gammal dammig, seg spindelväv som man kan hitta längst in i hörnen i gamla källare. Trådarna var så sega så man verkligen fick ta i för att kunna slita av dem. Eftersom högerhanden var upptagen med att hålla i luren hade jag dåliga chanser att få bort väven från vänsterhanden.
Det största problemet med spindeltråden var att längst ut i en tråd som hängde från handen satt en giftspindel. Jag vet inte vad det kan ha varit för sort - en sån där ganska liten sak, typ svarta änkan - men jag var helt på det klara med att den var otroligt giftig! Spindeln i änden på tråden arbetade sig uppåt, allt närmare min hand...
Eftersom jag inte kunde avbryta mitt otroligt viktiga telefonsamtal var jag tvungen att hitta på nånting. Först försökte jag slita av tråden genom att linda den runt ett bordsben på nåt sätt (fråga mig inte hur! Det här är ju en dröm för tusan!) men det funkade inte. Jag kunde inte heller berätta om det här problemet för personen i telefonen så det gällde att hålla god min.
Då kom jag på att jag kunde vispa runt med handen i luften så att spindeln hela tiden slungades utåt av centrifugalkraften. Om jag snurrade spindeln tillräckligt fort så motverkade den utslungande kraften precis spindelns arbete med att klättra inåt mot min hand. På det viset kunde jag prata vidare i telefonen och ändå klara mig från den dödliga spindeln. Men det krävde förstås en viss ansträngning.

Så när min dotter väckte mig i morse - fem minuter före väckarklockan - och undrade om det inte var dags att gå upp, så var jag fullt upptagen med ett skitviktigt telefonsamtal om ingenting med en okänd person samtidigt som jag slungade en livsfarlig spindel med min spindelvävsintrasslade hand i en cirkel över huvudet för att hindra den från att tillfoga mig ett dödligt bett.
Drömmen bara skriker ut sitt budskap: "Fokusera på rätt saker!", "Red ut den där trassliga livsväven istället för att bara prata en massa skit"... "Är du säker på att din ena hand vet vad den andra gör??"

Det där visste jag ju redan, svarar jag min pinsamt övertydliga dröm. Det gäller ju bara att komma på vad som är rätt saker att fokusera på...
Eftersom jag nu sitter på jobbet på Valborgsmässoaftons morgon och känner att jag har så otroligt mycket att göra idag, så kan man ju fråga sig om det är rätt fokuserat att sätta sig och skriva ett meningslöst blogginlägg om drömmar...
Men, jo, det här är definitivt ett sätt att ta den där spindeln på allvar. När jag tittar lite närmare på den inser jag att den nog inte är så giftig trots allt, men det gäller att ta tag i den med båda händerna.

Spindlar i drömmar lär förresten betyda tur! Det är ju något att bita sig fast vid!

...på nedre däck, sjöng Mikael Wiehe i sången om den stora fartygskatastrofen 1912. Såg just att igår, 15 april, var det 97 år sedan Titanic gick under. Jag vet inte vilket däck fartygets gym låg på, men jag är lite fascinerad av bilden som föreställer det fashionabla gymet på det då ultramoderna fartyget.
Vet inte riktigt varför eller vad jag egentligen vill ha sagt med detta, men ger inte bilden lite perspektiv på tillvaron? På våra strävanden och hur skör tillvaron är? Särskilt roddmaskinen till vänster får ju en stark symbolisk innebörd i sammanhanget...

Eller också handlar det bara om att bilden funkar som en bra ursäkt för den late: jo, kanske borde jag träna men det tänk om jag anstränger mig helt i onödan? Det är nog bättre att hänga i baren medan vi sjunker...

Vad i all världen är detta? Jag tycker att det påminner starkt om ett kretskort av något slag. Kanske är det moderkortet i en PC?

Nej, sanningen är den att det är Matteus kyrkogård i Norrköping så som den framträder på Eniros flygfoto. Frånsett att det är intressant att Norrköpingsbornas sista vilorum ser ut som ett kretskort från ovan så säger bilden en del annat. Till exempel kan man utläsa att det är skillnad på folk och folk, även efter döden. Närmast kyrkobyggnaden, som ligger norr om kyrkogården, utanför bildens överkant, finns de stora pampiga gravarna, medan folk med mindre gravvårdar är begravda längre bort från kyrkan. Ja, riktigt så är det väl inte idag, men en gammal tids ordning kan ändå avläsas i stadens mönster, både i stort och smått.