Kärleken och staden
Det finns ett återkommande graffitiinslag i Norrköping som man måste vara bra hårhudad för att tycka illa om. För ett drygt år sedan fotograferade jag texten "Fall in love" på en vägg vid Bergsbron just som en grävskopa tog stora tuggor av huset för att ge plats åt universitetets nybygge. Nu står ordet KÄRLEK skrivet med stora röda bokstäver på en den stora tomma brandgaveln vid Gamlebro. Här ska det också byggas nytt. Så småningom. Kanske... I varje fall presenterades storstilade planer för hela området mellan Västgötegatan - Tunnbindaregatan - Strömmen tidigare i år. Men det var innan det började gå utför med ekonomin...
Jag blir lite nyfiken på vem som ligger bakom kärleksgraffitin. Är det samma person(er) som varit framme på båda ställena? Och hur ska man tolka budskapet? Är det "kärlek" över huvud taget som åsyftas, "love" som i "peace, love and understanding", typ. Eller finns det en koppling till att det dyker upp på väggar som är på väg att försvinna. Handlar det om kärlek till staden och till det gamla och slitna i stadsbilden?
I sin kritik mot modernitetens motorsågsmentalitet (eller motorvägsmentalitet) skrev Jane Jacobs i början av 1960-talet att en stad är blandning. Och då menade hon blandning ur en mängd olika aspekter. Bland annat hävdade hon att stadens hus måste ha olika ålder. De måste också ha olika skick. Det slitna och ruffiga måste samsas med det nya och flashiga. Det är bara så vi kan åstadkomma den sociala mångfald som är stadens förutsättning och framtid.
Jag väljer nog att tolka kärleksgraffitin just som en kommentar till detta. Inte är brandgaveln vid Gamlebro särskilt vacker men i sitt estetiska uttryck blir den mer och mer unik i takt med att de gamla industribyggnaderna fräschas upp och förvandlas till de trendiga postindustriella urbana miljöer som anses så eftertraktade för stadens utveckling. Hur vackra de nya husen vid strömmen än blir så kommer jag att sakna brandgavlen och deras kärleksgraffiti.
Att skapa eller inte skapa...
Det är väl knappast förvänande att det är på det viset. Med tanke på allt vi ska hinna med i vår vardag och det digra utbudet av medier som på bara en knapptrycknings avstånd smidigt och enkelt fyller våra hjärnor med lagom doser information och distraktion, så är det lätt att välja bort vissa saker. Om man plockar ner gitarren från väggen så stör det antagligen någon annan familjemedlems TV-stund eller telefonsamtal och det är ju otroligt jobbigt att plocka fram oljemålningsprylarna. (För att inte tala om när de ska plockas undan igen!) Nej, då är det betydligt enklare att slänga sig i TV-soffan. Eller lyssna lite på radio.
Eller så kan man ju, om man orkar, läsa lite. Nästan 80% av svenska folket har iallafall nån gång under året läst en bok. Så än är det en bit kvar tills vi sänkt oss till nivån hos den där lille fete fotbollsspelaren som på frågan om han läser böcker svarade att "nej, så sjuk har jag aldrig varit". Fast det är väl en helt annan problematik...
Samtidigt misstänker jag att undersökningen missar en hel del skapande. I synnerhet det som faktiskt sker framför datorskärmen. En av mina söner pysslar till exempel emellanåt med att skapa väldigt snygga och roliga små gubbar i diverse ritprogram. Själv skriver jag inga dikter men däremot en massa tankar på den här bloggen. Och det är väl också ett slags skapande. Eller?
Denna bild har jag skapat själv. Utan hjälp av datorer. (Jag vet inte riktigt vad den företäller så det är nog konst.)
På tal om skapandet och den förhöjda känsla som förknippas med att göra något eget, så kommer det i särklass bästa citatet på detta tema från - The Simpsons. Det är när Homer har skrivit en sång som handlar om hur mycket han hatar sin granne Ned Flanders, och denna låt blir en riktig landsplåga som ständigt hörs i radio, som han utbrister:
"I've come to hate my own creation! Now I know how God feels!"
En dyrköpt broms?
Just nu är jag väldigt fascinerad av den så kallade slow-rörelsen. Av den anledningen läser jag en bok som heter Slow - lev livet långsamt!, skriven av den brittiske journalisten Carl Honoré.
Jag köpte den på Myrorna (femton spänn) till min fru, men nu läser jag den själv. Och den är bra. Även om den är skriven på ett typiskt journalistsätt (vad det nu betyder) så är den bra. Eller snarare intressant. Jag tror att det boken handlar om - vägen bort från en fartkult, en dyrkan av hastigheten - är grunden till förverkligandet av ett hållbart samhälle, må det gälla trafik, mat eller arbetsliv...
Samtidigt känner jag en slags oro när jag läser om slow food, citta slow och organisationer som Long Now Foundation och Society of Deceleration of Time. Oron handlar om nånting som Carl Honoré själv berör i boken: Är inte långsamheten egentligen en lyx för de som har råd med den? Handlar inte det här i grunden om klass?
Alla har väl inte möjlighet att leva "slow"?? Honoré nämner just detta som kritik mot slowrörelsen. Särskilt slow food kan uppfattas som något som vänder sig till dem som kan kosta på sig dyra, lokalt producerade delikatesser. Honoré avfärdar den här kritiken ganska lättvindigt med att det finns slow food för alla plånböcker. Bara för att ett par sidor senare sitta och välja lokalt producerade viner på en fashionabel slow food-restaurang...
Jag vill också tro att alla har råd med slow, men oron finns kvar. Jag inser också motvilligt att jag själv inte längre hör till låginkomsttagarna. Jag hade till exempel råd att åka till Skottland med min fru nu i höst och räkningen på sonens trumundervisning förorsakar ingen sömnlöshet. Vi hör definitivt till en kategori människor som är intresserade av slow-filosofin och - som har råd med den.
Men hur ska man då kunna ställa om samhället så att fler har råd att ta det lugnt?? Eller kanske rättare: hur ska vi kunna göra omställningen till ett långsammare samhälle smidig och behaglig för alla samhällsklasser? För det långsamma samhället kommer. Var så säker. På ett eller annat sätt är det där vi hamnar. Men jag hoppas att det blir ett lätt och rätt sätt.
