I onsdags var jag med på ett seminarium på VTI i Linköping där vi var arton kvinnor och tre män som diskuterade genus i relation till transporter. Det finns en hel del att säga om genus och transporter (något har jag sagt i tidigare blogginlägg). Bland annat är det konstaterat att kvinnor och män har olika resmönster. Män reser längre sträckor och kör oftare bil. Kvinnor har mer fragmenterade resmönster, det vill säga fler och kortare delresor. Allt det där har förstås att göra med kulturellt formade strukturer där kvinnor har lägre löner och tar mer ansvar för det oavlönade reproduktionsarbetet, det vill säga att ta hand om barn, göra inköp och så vidare. Det här är ju förstås strukturer i förändring, men ibland känns de väldigt sega.
En aspekt av det här med transporter är att det är produktionsperspektivet som styr - inte REproduktionsperspektivet. Det betyder att allt som har att göra med det dagliga resandet har arbetsresor och avlönat arbete som utgångspunkt. Eller med andra ord den ekonomiska tillväxten, så som den brukar definieras av traditionella ekonomer.

Det är till exempel vanligt att busstider är anpassade till traditionella arbetstider, det vill säga att bussarna går mest på morgonen och på sen eftermiddag. Folk som arbetar deltid eller som behöver åka och hämta sjuka barn på dagis mitt på dagen får alltså svårt att kunna åka kollektivt. Och statistiskt är det mest kvinnor som blir satta på pottkanten av produktionsperspektivet.

Nu blev det inte så mycket seminarium för min del i onsdags eftersom jag fick ägna förmiddagen mestadels åt just transporter. Jag roade mig att räkna ut hur långt jag egentligen körde i onsdags. Det blev arton mil. Geografiskt kom jag dock inte längre än de fem milen mellan mitt hem och Linköping. Ur ett "rationellt" produktionsperspektiv kan jag alltså motivera ungefär hälften av sträckan. Ur detta perspektiv borde jag ha kört min dotter till hennes dagis på morgonen (5 km) och därefter åkt direkt till Linköping (5 mil). Sedan borde jag gjort det omvända i slutet av dagen.
Nu råkar det vara så att just på onsdagar kör vi istället dottern till farmor och farfar som bor tre mil bort. Anledningen är att både dottern och hennes farmor och farfar trivs väldigt bra med det, att vi tror att det är viktigt för dottern att få en bra kontakt med den äldre generationen, att det är bra att hon inte behöver vara allt för mycket på dagis etc etc. Alltså ett val vi gjort på helt andra grunder än produktionsperspektivet. Sedan slumpade det sig så just denna morgon att dottern hade lite diffusa sjukdomssymptom. Så som det är ibland när man har barn. Alltså ringde jag vårdcentralen för att få deras åsikt om saken. En automatisk stämma meddelade att vårdcentralen skulle ringa en och en halv timme senare. Dottern var inte sämre än att hon kunde åka till farmor och farfar så jag körde henne dit. När vårdcentralen sedan ringde på min mobil tyckte de att jag skulle komma med dottern kl 11 så det var bara att åka tillbaka till vårdcentralen där vi bor. Sedan - efter att det konstaterats att det inte var så farligt - tillbaka till farmor och farfar igen och så vidare till Linköping där jag var vid 13-tiden.

Allt detta bilåkande är ju egentligen helt vansinnigt. Men vad är alternativet? Så här ser ju verkligheten ut för många idag. Med boende här, jobb där, och ett socialt nätverk utspritt i geografin. Och så bilen då, som både blir en tillgång och ett tvång. Om jag vill välja bort bilen - hur gör jag då? Är lösningen att vi klumpar ihop oss i täta städer med korta ressträckor? Kanske, men varför planeras det då samtidigt för att vi ska kunna resa ännu längre, ännu snabbare, i vårt vardagliga arbetsliv? Är det kanske så att det ensidiga produktionsperspektivet skapar denna motsättning? Behöver vi kanske byta fokus?

Jag såg i en kommentar på en blogg att jag - tillsammans med 350 andra akademiker - blivit utnämnd till "skolkommunist". Anledningen är det upprop mot kampanjhistoria som bland annat resulterade i en debattartikel i DN i veckan. Att uppropet skulle leda till sådana reaktioner från några mindre kritiskt tänkande individer var förstås väntat eftersom ordet kommunism är som ett rött skynke för somliga.

Nu handlar det ju absolut inte om att skrida till någon slags försvar för kommunismen. Tvärtom. Kommunistiskt styrda regimer har präglats av just den överstatlighet som uppropet värjer sig mot.

Kampanjen "Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer" som drivs av Forum för levande historia på regeringens uppdrag ska "informera" om brott som begåtts av tre kommunistiska regimer. För mig som historiker är detta synsätt ganska skrämmande. Historia handlar inte om "information" utan om kritiskt tänkande! Historia är inte något fixt och färdigt som kan "läras ut", det handlar inte om någon slags förmedling av hur det egentligen var.

Man förstår att för vissa människor, vars hela världsbild bygger på att tillvaron kan delas upp i rätt och fel, sant och falskt, är det viktigt att värna bilden av att historien ligger trygg och oföränderlig bakom oss. Att det går att säga vad som var fel och vad som var rätt. Det finns antagligen en slags trygghet i att tänka så.

Men av en demokratisk regering förväntar jag mig något annat. I Sovjetunionen kunde man "informera" folket om vad som var rätt och vad som var fel. I det demokratiskt styrda Sverige inbillade jag mig att diskussion och mångfald var honnörsord.

I sin romansvit Vargskinnet har Kerstin Ekman definierat historia som "en anordning av minne och dikt som fått stelna i en form" (Skraplotter s.207). Det är en formulering som säger mycket om vad historia är. Det akademiska historieämnets uppgift är att undersöka formen med den stelnade historiegeggan. Att inte bara svälja historiegröten utan att peta i den och försöka utröna vad det finns för olika beståndsdelar i den och hur de är blandade.

Kommunismen kan beskrivas som en utopisk idé som efterhand förvandlades till en fruktansvärt destruktiv kraft i strävan efter makt och kontroll. Ungefär det samma skulle kunna sägas om kristendomens roll från korstågen till kolonialismen. Att kommunismens idé om ett jämlikt samhälle, stöpt i 1800-talets snabba samhällsomvandling, förvandlades till terror och våld i 1900-talets ideologiska krig är välkänt. Få förnekar de vidrigheter som ägt rum i kommunismens namn, precis som bara ett fåtal knäppgökar förnekar nazismens brott. Men vad är syftet med att lyfta fram kommunismen, och bara kommunismen, i termer av "information"? Hur gynnar det ett kritiskt tänkande? Hur ska elever kunna förstå de strukturer, mekanismer och processer som leder till terror och övergrepp - och som fortfarande gör det, ibland under kommunistisk flagg, ibland under "demokratisk" - om kommunismen lyfts ut som enskild fråga?

Jag kan inte förstå regeringens satsning på annat sätt än att det handlar om att styra undervisningen ideologiskt. Precis som i totalitära staters styrning av vad som är "sant" respektive "falskt" görs det i termer av "information", till skillnad från "diskussion". Vem ska skriva historien? Vem bestämmer vad som är sant? Är det regeringens uppgift? Eller är det vad varje kritiskt tänkande medborgare bör ägna sig åt i det vardagliga mötet med mediebilder, åsikter och påståenden?

Enligt regeringen ska lärare alltså förmedla fakta (inte skapa diskussion) om kommunistiska regimer och deras övergrepp, till våra gymnasieelever. Men samtidigt finns det tydligen inget intresse av att bojkotta OS-invigningen i Peking... Nej, för idrott och politik hör ju inte ihop. Oooo nej! Och så måste vi ju tänka på våra kinesiska handelskontakter...