Den mest korkade läsning man får sig till livs om dagarna måste väl ändå vara texterna på mjölkpaketens baksidor. När man sitter där vid frukostbordet, sömning och oskärpt är man ett lätt offer för de där texterna. Plötsligt har man börjat läsa dem utan att egentligen veta varför. Sällan är de så intressanta att man direkt piggnar till, men ibland är de så pass korkade att man inte kan bli annat än klarvaken. Häromdagen fick jag till exempel veta att om jag går vilse i skogen kan jag lätt göra en kompass om jag har en synål och lite smör i fickan. Tipset påminner om en text av Claes Eriksson (ur Stinsen brinner):

Med den skillnaden då att Arlas text är seriöst menad? Väl? Jag tror inte att jag så väldigt ofta har smör i fickan överhuvudtaget, men om jag tänker ge mig ut och gå vilse så kommer jag definitivt att ha det i fortsättningen! Tack Arla, för tipset!



En annan morgon fick jag veta att sjuttiotalet var "ett decennium med många idéer, kulturer och stilar som tävlade med varandra". Till skillnad från alla andra decennier då, antar jag. Jag fick också veta att det fanns en popgrupper som hette ABBA och att Stjärnornas Krig var en populär film. Man undrar i sitt stilla sinne vem denna spännande text om sjuttiotalet är skriven för. Antagligen inte för mig som är född på sextiotalet.

En slående sak med mjölkpaketstexterna är att det alltid står vem som gjort illustrationerna, men ALDRIG vem som skrivit de korkade texterna. Det är tydligen inget som någon vill stoltsera med vilket är förståeligt. "Vad jobbar du med då?" "Jag skriver baksidestexter till mjölkpaket!" Nej, det replikskiftet lär vi nog aldrig få höra.

Den ende namngivne mjölkpaktestextformuleraren som jag känner till är seriekonstnären Max Andersson. Hans texter med tillhörande bilder har dock aldrig publicerats på mjölpaketen, däremot i tidningen Galago, på t-hirts och lite andra ställen. I Max Anderssons versioner blev mjölkpaketstexterna otroligt läsvärda. Ett exempel:

Men allra bäst fångade han mjölkpaketstexternas själ i formuleringen om Arla-haren

Där har vi mjölkpaketens baksidor i ett nötskal! Som ett tyst hot står de där i den mörka kylen och bara väntar på att få pumpa oss fulla med viktiga upplysningar om sjuttiotalspop och smörkompasser.

Idag var jag på loppmarknad. Jag brukar ha en tendens att bära med mig en massa onödiga böcker och annat från loppmarknader, men den här gången gjorde jag bara ett litet inköp. Ett kassettband. Av nostalgiska skäl. För bara fem kronor fick jag ett äkta Track-band! Oöppnat!

Är det någon som minns Track-banden från början av åttiotalet? Jag gör det. Ett svenskt företag, Track Tape Sweden AB, hade fått för sig att de skulle slå sig in på kassettbandsmarknaden och konkurrera med jättarna Sony, TDK, BASF och Philips. Lanseringen av Track-banden var massiv. Åtminstone som jag minns det. Banden var så pass häftiga att man köpte dem trots att de inte var billigast. För det första var det ju SVENSK KVALITET! Trodde vi. För det andra hade de en otroligt fräck design. Alla andra kassettband såg likadana ut, med ett litet fönster där man såg bandrullarna snurra. Trackfönstret var ett stort A och bandspolarna snurrade i R:et och C:et som omgav det. Men det som allra mest avgjorde valet var bandlängden! Alla andra band var C60 eller C90 (C45 fanns också vilket inte var prisvärt och så fanns det C120 som alltid trasslade sig i sämre bandspelare). För er som inte minns den gyllene kassettbandseran kan jag informera om att C60 alltså stod för 60 minuters inspelningstid. Trackbanden hade helt nya längder, C80 och C100! Anledningen var att eftersom en normallång LP-skiva var mellan 35 och 40 minuter så blev det alltid en bandstump kvar på banden som man fick hålla på och spola förbi och ha sig. Alternativt spela in någon utfyllningsmusik som man egentligen inte vill ha. Trackbandens 80 minuter innebar att man fick in exakt en normallång LP per sida! Jag har för mig att någon från skivindustrin uttalade sig negativt om bandet eftersom de ansågs gynna skivkopiering, men det kanske jag har fabulerat ihop.



Hur som helst så hade Track-banden en kort men intensiv period under några år i början av 80-talet. Det gick nu inte så bra i längden (trots bandlängden). Banden var dyra och höll väl inte vad de lovade kvalitetsmässigt. För företaget och dess grundare slutade det i tragedi.
Men nu har jag i alla fall ett äkta, inplastat Track-band som ett minne av den glada tid då man spelade in allt på band. Och även om jag inte kommer att bryta förpackningen så vet jag att jag får plats med en normal-LP på varje sida!

Idag bara en liten betraktelse som väl främst kan intressera Norrköpingsbor. Vid Söder Tull intill stadsbiblioteket i Norrköping byggdes det om under 2006-2007. Redan 1998 började det planeras för att få till en bättre trafikmiljö, men det blev ett väldigt hallå om bland annat trädfällning. Nu kan man i alla fall se resultatet.

Där ser ni så trevligt det blev, kanske kommunens planerare säger om de ser de här bilderna. Det kan man ju hålla med om, men sedan kan man diskutera i det oändliga om man egentligen kan bedöma det utifrån några foton. Det finns anledning att påminna sig att ett foto är ett mycket begränsat utvalt utsnitt ur en verklighet som egentligen består av både tid och rum. De här jämförelsebilderna är till exempel utvalda av mig både vad gäller fotovinklar, bearbetning och - inte minst - fototillfälle. Bilderna är tagna i april 2005 och juli 2007. Med andra ord är grönskan på de senare bilderna betydligt mer dominerande. Detta trots att det alltså är färre träd efter ombyggnaden.



Blev det bättre eller sämre? En person som bott, arbetat, gått, cyklat, kört bil, åkt spårvagn och buss, KÖRT spårvagn och buss, besökt platsen som turist, övernattat där som hemlös och både varit man, kvinna, gammal, ung, blind, döv och rörelsehindrad på platsen under sisådär tio års tid kanske skulle kunna svara. Vi andra får nog finna oss i att vår gemensamma stadsmiljö aldrig blir riktigt perfekt. Men som jag brukar säga: Det kunde varit värre...