Nu börjar det klarna! Jag börjar förstå lite mer av varför jag har satt igång med det här bloggandet. En på sätt och vis ganska meningslös sysselsättning kan man ju tycka...

Saken är den att jag håller på och skriver en avhandling. Ska vara klar i höst. Det innebär en väldig massa strukturerat skrivande. Och en väldig massa strukturerat (nåja) tänkande. Men sen är det ju det där andra. Alla restprodukter som det genererar. Alla de där tankarna som inte passar in i avhandlingen. En del som befinner sig i gränstrakterna och så en massa annat som handlar om helt andra saker. Det verkar som att ju mer jag försöker koncentrera mig på avhandlingsskrivandet, desto större behov får jag att skriva om annat. Det är förstås därför jag håller på med det här. Det fungerar som en slags säkerhetsventil. Det är väl av samma anledning jag heter Wintermute här och inte det där andra namnet som ska stå på avhandlingen. Jag behöver hålla världarna åtskilda. Och dessutom är jag inte säker på att jag vill att den här bloggen ska associeras med avhandlingen. Åtminstone inte innan den är klar. Jag tänker så här: jag förhåller mig vetenskapligt till saker och ting i min avhandling, det gör jag oftast inte här. I avhandlingen är det analys. Här är det åsikter och förvirrade tankar. Jag sorterar och håller isär, men en del skulle kunna missta sig. Wintermute får nog citeras för sig och ... får citeras för sig. Tills vidare. Sedan är det säkert så att den som verkligen anstränger sig nog skulle kunna lista ut vad Wintermutes avhandlingsskrivande alter ego egentligen heter... Men i så fall: var så god.

Vad avhandlingen handlar om? Det kommer att framgå av en del kommande tankar här i bloggen. När den ska vara klar? I höst...

 Wintermute är för övrigt ett ganska dumt alias. Eller bra. Beroende på hur man ser det. Jag har nämligen upptäckt att det finns ganska många som använder detta namn på nätet. Det innebär ju å ena sidan att det är svårare att identifiera personen bakom Wintermute. Å andra sidan innebär det att man kan bli hopblandad med personer som man inte riktigt vill bli hopblandad med... Hur som helst har jag inte sett någon annan Wintermute som har en lika bra motivering bakom namnet som jag har (se tidigare inlägg i frågan).

Min 13-årige son tycker att det är "coolt" med kassettband! En generation som är uppväxta med CD och DVD ser kassettbanden som en kuriositet. Jag insåg plötsligt att kassettbanden håller på att bli "kult" eller kanske "kitsch?" Och det var inte länge sen man spelade in skivor till varandra - och framför allt - blandband! Kom att tänka på Nick Hornbys bok High Fidelity där balndbandets ädla konst är central. Fick lust att kolla vad det egentligen var Hornby skrev om blandband. Trodde att jag hade den i pocket men hittade den inte. Satte mig därför och googlade på blandband istället. Då upptäckte jag att blandband är (eller har varit) jätteinne på 00-talet! Tydligen mycket beroende på filmatiseringen av Hornbys bok. Tänk här har jag totalt missat att det som jag ägnade mig åt på 80-talet har blivit en trend! Måste tydligen leta fram mina gamla kassettdäck som står i nån garderob. Om det inte redan är för sent?

 

Se även

http://www.dagensarbete.se/home/da/presstxt.nsf/PTw3/F32520F609242D29C125710D004657BF/$file/DAJAN58_61.pdf

Namnet Wintermute har jag knyckt från Williams Gibsons fantastiska Sprawl-trilogi, eller närmare bestämt den första romanen, Neuromancer, där den artificiella intelligensen Wintermute spelar en framträdande roll. Mer djuplodande analyser av varför jag valde detta namn bör nog undvikas. Som artificiell intelligens är romanens Wintermute förstås frikopplad från moraliska egenskaper. Det som driver honom har inget annat syfte än den egna utvecklingen, och i detta drar han sig inte för att gå över lik. Nej, romanens Wintermute är inte mänsklig. Däremot finns det en aspekt av Wintermute som man kan relatera till som människa: Wintermutes mål är till syvende og sist att uppgå i något större. Det är därför Wintermute inte förekommer i de följande romandelarna. Han har gått upp i det större väsen som finns i - eller är - den cyberrymd som romanerna utspelar sig i och kring. Därför slog det mig att Wintermute är ett bra namn för den del av mig som existerar i det cyberspace som utgörs av bloggar, diskussionsforum, chatter, e-post etc... I sina romaner förutspådde Gibson Internets utveckling redan i början av 80-talet. Även om det inte blev riktigt som Gibson beskriver det, så tillbringar vi trots allt delar av vår tid i en virtuell gemenskap som vi nog inte hade kunnat tänka oss för tjugo, trettio år sedan. Vi uppgår på det viset i ett nät av tankar och meningsutbyten.
Den lilla bilden som man kan lägga in tillsammans med sina inlägg på olika webbforum brukar kallas avatar - ett ord vars ursprungliga betydelse är hinduiska gudaväsens uppenbarelseformer på jorden. Jag har valt en avatar som ursprungligen hette "snoppdjur" då jag ritade den i marginalen på ett anteckningsblock någon gång i början av 90-talet. Snoppdjuret Wintermute kontrasterar mot den kalla opersonliga intelligensen hos Gibsons Wintermute. Även i cyberspace måste vi möta varandra som människor. Snoppdjuret Wintermute är den lilla del av mig som huserar här på webben. En existens som på något sätt försöker vara en liten del i något mycket större...

Åter till Gibson: Det var ganska nyligen som jag tog mig för att läsa Gibsons böcker. Jag kände till dem som de där böckerna som blev upphov till begreppen "cyberpunk"  och "cyberspace", men trots att jag alltid varit fascinerad av sci-fi så hade jag inte läst något av Gibson förrän jag fick låna sprawl-trilogin av en god vän som rekommenderade den. Jag upptäckte senare att en del av Gibsons texter finns i fulltext på nätet (på engelska)! Jag kan också rekommendera novellsamlingen Burning Chrome som bland annat innehåller en novell som är förlaga till filmen Johnny Mnemonic.

En marknadsundersökare ringde häromdan och frågade om allt från bilinnehav till politiska ställningstaganden. Bland annat frågade han om jag hade skrivit blogg den senaste månaden. Det hade jag inte. Jag hade aldrig skrivit blogg. Jag skämdes. Jag förstod ju att jag borde ha bloggat. Frågan är om man överhuvudtaget finns om man inte bloggar. Antagligen var marknadsundersökarens bloggfråga en nyckel för att avgöra om jag överhuvudtaget skulle räknas med i statistiken...

Så jag ska försöka bättra mig. Nästa gång de vill ha med mig i en marknadsundersökning ska jag minsann kunna svara att "javisst bloggar jag"! Vi får väl se hur det går... Jag vet inte riktigt vad jag ska ha den här bloggen till ännu. Det kan tänkas att det blir en del funderingar kring stadsbyggnad, musik, litteratur och en del udda prylar som jag tycker är fascinerande. Egentligen har jag inte tid med det här, men... För länge sedan skrev jag små betraktelser... dikter... Sånt som nu ligger i en låda. Jag har inget behov av att andra ska läsa det. Ibland kan det hända att jag plockar fram det och läser det själv. Det mesta är väldigt dåligt, men jag slänger ändå inte bort det. Det säger något om mig själv. Om vem jag varit och vem jag är nu. Det känns som om jag får syn lite på mig själv genom de där gamla funderingarna. Ungefär som den där smått obehagliga känslan då man ser sig själv "dubbelspeglad" genom två vinklade speglar (typ provhytt... ja, ni fattar...). Lite grann att "nej, det där är väl inte jag? Så ser jag väl inte ut??". Men ändå inser man att så är det. Det där är jag. Sedd från ett annat håll. Så fungerar mina gamla dikter från sent 80-tal då jag var en ung korkad sökande människa. Idag är jag en något äldre (40) korkad sökande människa och det är kanske därför jag behöver den här bloggen. Som självspegling. Som egotripp. Det är ju för mig själv jag skriver, men om någon vill läsa och kommentera så varsågod.

På tal om att se sig själv i nya perspektiv: Jan Berglin, denne fantastiske skildrare av verkligheten, har (förstås) fått med "dubbelspeglingseffekten" i en serie: "Oah! Så här ser jag inte ut!!" - "Joho! Det är så där du ser ut." Med tillägget längst ner i rutan: "Obs! Prova inte det här hemma!" (finns i "Berglin nästa!" s.65).