"så lång tid tog det för oss att inse att ett syfte med människolivet, vem som än styr det, är att älska den som finns till hands att älska?" (Ur Sirenerna på Titan)



När Kurt Vonnegut gick bort i april förbigicks det med en förfärande tystnad i svenska medier. Eller också inbillade jag mig det eftersom jag just då satt fast i ett trassligt avhandlingsmanus och inte hade tid att följa med vad som skrevs och sades i medierna. Men nej, jag tycker nog ändå att det var väl tyst. Det är klart att det fanns små notiser, att det nämndes att han dött, men jag hade förväntat mig mer. Flera av hans romaner har filmatiserats och det har gjorts en TV-serie som bygger på hans novellsamling Welcome to the Monkey House. När ska SVT visa dessa? När kommer det en dokumentär om Vonnegut? När ska hans böcker läsas i radio?

Själv har jag under våren hedrat Vonnegut genom att läsa om hans romaner. En del av dem. Alla har jag inte hunnit med. Det har varit fascinerande att återupptäcka Vonnegut, särskilt hans tidiga böcker. En del av Vonneguts böcker har jag inte läst sedan jag var tonåring. När jag nu läste om dem hittade jag förstås nya bottnar. Att Vonnegut med behållning kan läsas på så många olika plan - från humoristisk sci-fi till djup livsfilosofi är väl det som gör honom till en av vår tids största författare.
Kurt Vonnegut är svår att plocka in i ett fack, men framför allt är han en viktig amerikansk författarröst - en humanismens fanbärare med en befriande svart humor som ständigt blödde ur hans penna. Just den svarta humorn gör att Vonnegut främst ska läsas. Att hans böcker är svåra att överföra till film blev uppenbart för mig då jag såg filmatiseringen av Slakthus 5 från 1972. Filmversionen blev en ganska nattsvart historia och det gick upp för mig att det berodde på att historien dränerats på mycket av den vonnegutska humorn. Ett "så kan det gå" på rätt ställe gör hela grejen. Vonneguts humor är ett precisionsinstrument som finns inbyggt i hans texter. Filmatiseringen av Mother Night blev mer lyckad. Kanske för att Nick Nolte är så bra i huvudrollen, men antagligen mest för att den vonnegutska humorn är mer nedskruvad i den boken.

När jag nu läste om delar av Vonneguts produktion slog det mig hur konsekvent hans humanistiska budskap löper från Player Piano och Sirens of Titan fram till Timequake och Bluebeard. Vonnegut stod framför allt för en existentialistisk hållning. Likt Sartre betonade han människans personliga ansvar och likt Dietrich Bonhoeffer hävdade han att om Gud finns så finns han just i de mellanmänskliga relationerna. Det finns flera påhittade religioner i Vonneguts böcker, som Bokononismen (Cat's Cradle) och "Den alltigenom likgiltige gudens kyrka" ("The Church of God the Utterly Indifferent", Sirens of Titan), men på sätt och vis formulerar han vad jag skulle vilja kalla  Vonnegutarismen! Budskapet är att människan aldrig kan använda religionen för att rättfärdiga mänskliga handlingar genom att skriva över ansvaret på en gudomlighet och att det enda heliga i egentlig mening är människan själv. Därför måste vi måste ta ansvar för oss själva och våra medmänniskor, eller som det står på Den alltigenom likgiltige gudens kyrkas fana i Sirenerna på Titan:

  "Ta hand om människorna och Gud den Allsmäktige tar hand om sig själv"

 

Det mest poetiska uttrycket för Vonneguts humanism finns nog ändå i Timequake, där han låter sitt alter ego, science fictionförfattaren Kilgore Trout, slutgiltigt formulera människans helighet:

 "The Universe has expanded so enormously," he said, "with the exception of the minor glitch it put us through, that light is no longer fast enough to make any trips worth taking in even the most unreasonable lengths of time. Once the fastest thing possible, they say, light now belongs in the graveyard of history, like the Pony Express.
"I now ask this human being brave enough to stand next to me to pick two twinkling points of obsolete light in the sky above us. It doesn't matter what they are, except that they must twinkle. If they don't twinkle, they are either planets or satellites. Tonight we are not interested in planets or satellites."
I picked two points of light maybe ten feet apart. One was Polaris.
I have no idea what the other one was. For all I knew, it was Puke, Trout's star the size of a BB.
"Do they twinkle?" he said.
"Yes they do," I said.
"Promise?" he said."Cross my heart," I said.
"Excellent! Ting-a-ling!" he said. "Now then: Whatever heavenly bodies those two glints represent, it is certain that the Universe has become so rarefied that for light to go from one to the other would take thousands or millions of years. Ting-a-ling? But I now ask you to look precisely at one, and then precisely at the other."
"OK," I said, "I did it."
"It took a second, do you think?" he said.
"No more," I said.
"Even if you'd taken an hour," he said, "something would have passed between where those two heavenly bodies used to be, at, conservatively speaking, a million times the speed of light."
"What was it?" I said.
"Your awareness," he said. "That is a new quality in the Universe, which exists only because there are human beings. Physicists must from now on, when pondering the secrets of the Cosmos, factor in not only energy and matter and time, but something very new and beautiful, which is human awareness."
Trout paused, ensuring with the ball of his left thumb that his upper dental plate would not slip when he said his last words to us that enchanted evening.
All was well with his teeth. This was his finale: "I have thought of a better word than awareness," he said. "Let us call it soul." He paused.
"Ting-a-ling?" he said. 

Observera att Vonnegut inte dömer ut religionerna som humbug eller hävdar att Gud inte existerar. Tvärtom menar han i sin sista bok, A Man without a Country, att det finns ett högst påtagligt bevis för Guds existens: musiken!

  "If I should ever die, God forbid, let this be my epitaph: The only proof he needed for the existence of God was music." 

Nej, Vonnegut dömde ingen, men han uppmanade oss att se bakom religionen, att se människan. Som han skriver i A Man without a Country:

  "If what [Jesus] said is good, and so much of it is absolutely beautiful, what does it matter if he was God or not?"
 

---

Citaten från:
 Sirenerna på Titan (1959) Övers. Olov Jonason
 Timequake (1997)
 A Man without a Country (2005)