Jag började blogga anonymt 2007 under namnet Wintermute. Det funkade som en slags säkerhetsventil när jag höll på att bli galen på avhandlingen jag höll på med. Sedan har det blivit liksom en vana att skriva ett inlägg då och då... Men nu lämnar vi det förvirrade 00-talet och går in i det glada(?) 10-talet så nu lämnar jag också wintermute bakom mig. Jo, Mats är ett ganska tråkigt namn, men det är det jag heter...

Gott nytt år!

Nu är det knappt nåt kvar av det förvirrade 00-talet!
God jul och gott nytt år!

Äntligen har Svt tagit sitt förnuft till fånga och lagt ut de så kallade "Skäggens" utskällda program från  1963.
De två första delarna, "Fasad" och "Segment" finns nu på Svt:s Öppet arkiv!

Äntligen går det att bilda sig en uppfattning om vad det var som gjorde folk så heligt förbannade när programmen sändes hösten 1963. Den som inte alls känner till "Skäggen" eller den folkstorm de förorsakade har en utmärkt introduktion i ämnet i en artikel av Martin Kristensson från Kapten Stofil.

Och årets julklapp för alla insnöade(?) Norrköpingsbor är förstås filmen ”Det Norrköping som gått - som Gustaf Östman såg det” som stadsarkivet och stadsmuseet just släppt.

Gustaf Östman arbetade i många år vid Norrköpings byggnadskontor och var dess chef fram till 1957. I sitt arbete dokumenterade han staden både i film och stillbild, och delar av filmmaterialet har nu alltså sammanställts i en krönika som visar Norrköping som det såg ut en gång på 1900-talet.
Som framgår av ovanstående klipp är det sig ganska likt...;)

Filmen kan köpas på Norrköpings stadsmuseum.

I Radio Östergötlands morgonprogram pågår en tävling om världens bästa Bjällerklang (Jingle Bells). Varje morgon efter halv åtta spelas en ny version och så kan man gå in på programmets hemsida och rösta.

I går, den 15 december, var turen kommen till Anna-Lisa Ingemansson! Om man till äventyrs inte skulle känna till denna legend kan man läsa om henne på Sunkit.com.

Anna-Lisas fantastiska tolkning går att avnjuta här (scrolla till 15 dec) och glöm inte att rösta på Anna-Lisa! Det vore väl fantastiskt om vi kunde lyfta fram hennes version av Bjällerklang som den allra bästa! (För det är den ju, vilket framgår av röstsiffrorna för tillfället - se ovan! Se även här!)

 

 

Satt hemma och jobbade på fredageftermiddan medan mörkret sänkte sig utanför. Jag var djupt försjunken i det jag höll på med när det plötsligt ringde på dörren.

Signalen ryckte mig bryskt ur de tankegångar jag var sysselsatt med och smått förvirrad gick jag och öppnade. Där utanför stod två unga leende människor. ”Jehovas vittnen!” hann jag tänka innan jag såg att den unge mannen hade ett kort i handen som det stod Tele2 på. Jag måste ha sett mycket förvirrad – eller kanske skräckslagen – ut, för han skyndade sig att säga att ”det är bara (nn) från Tele2 och det här är (nn) och vi är bara ute och rekar lite i området”.

Medan jag försökte få ordning på tankarna och förstå vad de var ute efter frågade han om jag ”hade bytt till Tele2 som grannen eller om jag fortfarande ringde med Telia”.
Jo, jag har Telia fick jag ur mig innan jag hann tänka att vadå Telia och vadå "fortfarande"? Det finns väl fler operatörer och jag kunde ju ha bytt fram och tillbaka lite hur som helst. Det kunde ju inte han veta. Vadå "fortfarande"?

Men det frågade jag inte. Istället började han prata om bredband och telefoni men mest i frågande ordalag och fortfarande utan att egentligen säga nåt om vad han och hans kollega hade att erbjuda. För att de ville sälja nåt var jag säker på även om det handlade om en annan typ av frälsande produkt än den jag först hade trott.

När han så började fråga – hans kvinnliga kollega sa inte ett ord på hela tiden – om mina telefonvanor så kände jag att jag inte orkade längre utan förklarade att jag aldrig köper något vare sig via telefon eller vid dörren.  När han då fortsatte prata sa jag vänligt tack och hej och stängde dörren. Det sista jag hörde var kommentaren ”det är upp till dig…”

Ja tacka fan för att det är upp till mig! Inte ens om Tele2 kan jag tro att de faktiskt skulle försöka tvinga till sig kunder. Men det kanske inte är helt självklart för alla deras säljare var gränsen går..? Jag fick lite vibbar av den där envise försäljaren i serien Blondie, han som ringer på bakdörren när han får ett nej i entrén… Men nej, Jehovas telefonförsäljare försvann i mörkret för att terrorisera fler i grannskapet och jag kan bara hoppas att de inte tillämpar Jehovas vittnens praktik att återkomma efter en vecka…

Det hela var ju egentligen ganska komiskt men jag upptäckte till min förfäran att jag gick omkring och var förbannad efter besöket. Det värsta var att jag insåg att jag framför allt var förbannad på mig själv. Varför hade jag stått där och sagt att ”jo jag ringer med Telia…” istället för att bara fråga vad fan han hade att göra med vilket företag jag anlitade för min telefoni. Eller varför sa jag inte – lite mer sofistikerat: ”Vänta! Jag tror jag vet vad du försöker säga – försök med ’Jag har ett erbjudande från Tele2. Är du intresserad?’ I så fall är svaret NEJ!”

Men problemet är ju att man aldrig har garden uppe när det ringer, vare sig det är på dörren eller telefonen. Och anledningen till att man blir lika överrumplad varje gång är att försäljarna arbetar efter en metod som står helt i motsats till all normal mänsklig interaktion. Försök själv att gå fram till nån på stan och var inställsamt trevlig och klämkäck på ett tillkämpat personligt sätt samtidigt som du ställer frågor om den helt främmande personens privatliv och konsumtionsvanor. Du kommer omedelbart att tas för antingen en galning eller en försäljare. Eftersom båda parter är pinsamt medvetna om att det bara finns ett syfte med det trevliga pratet så blir det så genomfalskt.

Det fanns ett gammalt revynummer (tror det var Lars Ekborg och nån mer) om två blomsterförsäljare på dekis som sjöng ”Köp en tulpan annars får du en snyting!” Vad skönt det skulle vara om dagens försäljare kunde säga så när det ändå är det de menar!

Inte konstigt om en del inte orkar uppehålla den falska masken. Innan jag förstod det där med Nix telefoni och att det faktiskt funkar drabbades jag en sommarkväll för några år sedan av en försäljare som uppenbarligen var på väg att spåra ur. Det var en ovanligt varm sommardag i juli, klockan var över elva på kvällen och jag hade dragit på mig nån slags influensa mitt i sommarvärmen och låg och svettades i sängen med ganska hög feber. Då ringer telefonen och en överdrivet hurtfrisk kvinnoröst säger ”Men hej på dig Mats! Hur står det till med dig i sommarvärmen?” Medan jag försöker komma underfund med om det är nån som driver med mig eller om jag helt enkelt feberyrar svarar jag att ”klockan är halv tolv på kvällen och jag ligger till sängs med fyrtio graders feber…” Då säger kvinnan: ”Det var roligt att höra! Jo det är så att vi erbjuder…”

Där lade jag faktiskt på luren i örat. För att förkorta lidandet för oss båda. Natten var lång och hon hade säkert fler att ringa till. Och har hon inte slutat än så håller hon väl på än idag. Men jag köper inget av nån som tränger sig in i min privata sfär. Och det är faktiskt – tro det eller ej – upp till mig!

Jag kan varmt rekommendera SvT:s kortfilmsjulkalender! Varje dag en ny rafflande skildring ur verkligheten av filmaren Malin Skjöld. Dagens lucka, "Det roliga trollet", är bäst hittills. Tätt följd av gårdagens "Fisklunch". Och vem vet vilka höjdpunkter som väntar runt hörnet, ända fram till jul!

Industriområdet mellan Malmgatan och Kiselgatan i Norrköping genomkorsas av ett järnvägsspår som tydligt är skyltat "Privat spår".
Det är alltså ingen mening med att ta med sig sitt lok eller sin dressin dit för att köra lite...

Är det inte både lite intressant och lite oroande att skylten sitter där? Man kan fundera på vad som gjort att någon känt sig manad att påpeka att här kan minsann inte vem som helst komma farande med sitt tåg. Och så undrar man ju, har det nånsin hänt att nån växlat in på spåret, sett skylten, tänkt "jäklar! det är privat!" och sedan behövt backa ut på stambanan igen..?