11 september. Sent i avhandlingsskrivandet famlar jag efter halmstrån och bläddrar i de där böckerna som jag tänkt titta på "senare". Plötsligt faller blicken på ett stycke i Michel de Certeaus The Practice of Everyday Life:

To be lifted to the summit of the World Trade Center is to be lifted out of the city's grasp. One's body is no longer clasped by the streets that turn and return it according to an anonymous law; nor is it pos­sessed, whether as player or played, by the rumble of so many differences and by the nervousness of New York traffic. When one goes up there, he leaves behind the mass that carries off and mixes up in itself any identity of authors or spectators. An Icarus flying above these waters, he can ignore the devices of Daedalus in mobile and endless labyrinths far below. His elevation transfigures him into a voyeur. It puts him at a distance. It transforms the bewitching world by which one was "pos­sessed" into a text that lies before one's eyes. It allows one to read it, to be a solar Eye, looking down like a god. The exaltation of a scopic and gnostic drive: the fiction of knowledge is related to this lust to be a viewpoint and nothing more.

Must one finally fall back into the dark space where crowds move back and forth, crowds that, though visible from on high, are themselves unable to see down below? An Icarian fall. On the 110th floor, a poster, sphinx-like, addresses an enigmatic message to the pedestrian who is for an instant transformed into a visionary: It's hard to be down when you 're up.

Jag tänker att de där orden fått en annan djupare innebörd än när de skrevs 1984. Jag tänker också på att om trettio år kommer två miljarder människor att bo i förslummade storstäder. Och jag tänker på Margaret Atwoods Oryx och Crake där framtidens stad är att kaos som betraktas på avstånd av dem som inte måste bo där. Är det dit vi är på väg? Fortsätter byggandet av torn för att några ska kunna höja sig över massorna och känna sig jämbördiga med gudarna?

---

de Certeau, Michel "The Practice of Everyday Life" (1984) s.92
Davis, Mike "Slummens planet: Urban tillbakagång och det informella proletariatet" i Fronesis nr 18 (2005)
Atwood, Margret Oryx och Crake (Prisma 2003)

En av mina absoluta favoriter på nätet är www.origamiboulder.com. Origami Boulder Company säljer origamikonstverk som föreställer stenbumlingar, det vill säga i praktiken hopknycklat papper! För en extra kostnad kan man också få en haiku nerskriven på pappret. Den kan man förstås inte läsa utan att förstöra konstverket. Konstnären ger dock ett exempel på hur en haiku kan låta:

Buy wadded paper
from very famous artist
and then you like it

Origamiboulder.com är med sin ilskna ton, sin fejkat dåliga engelska och sina sanslösa produkter en alldeles oemotståndlig sajt och jag måste erkänna att jag får god lust att faktiskt beställa en Wadded Paper Origami Boulder with Haiku för bara 15 dollar. Eller ska jag kanske slå till med en Wadded Paper Origami Performance Art Option istället. Då knycklar konstnären ihop ett papper och slänger direkt i papperskorgen och jag får, för bara 3 dollar, ett mejl som beskriver denna performance.
Det som gör sajten så suveränt bra är inte bara att den är totalt vansinnig, arrogant och politiskt inkorrekt (se avdelningen Letters from dumb dumbs) och att den har en helt underbar affärsidé, det är också att den ställer frågor om vad konst egentligen är och inte minst vad vi är beredda att betala för. Vad är egenligen fejk och vad är äkta? Om jag nu betalar för ett hopknycklat papper och får ett sådant med posten, är jag då mindre lurad än om konstnären aldrig skickar något? Vad är det man egentligen är beredd att betala för i livet? Jag kommer att tänka på en av Galenskaparna / After Shaves bästa sketcher där en konstnär ställer ut ett paket fiskgratäng: "När jag köper fiskgratäng och visar dig, så blir det konst, men att du skulle springa iväg och köpa fiskgratäng, det är väl ingen konst, det kan ju varenda människa göra."



Och allra mest laddad blir frågan förstås när det kommer till den offentliga konsten, den där som kommuner och andra samhälleliga institutioner placerar ut i vår gemensamma miljö. Och var går gränsen här mellan konst och pyntning? Är en kungakrona i en rondell konst? Är en fem centimeter lång rondellhund av play-doh konst? Är en skorsten som sticker upp ur vattnet konst? Är det helt enkelt så att skorstenen är konst därför att en etablerad konstnär gjort den? Och att kungakronan inte är konst därför att den placerats ut på initiativ av en kommunaltjänsteman? Även om skorstenen i strömmen i Norrköping faktiskt ser ut som andra fabriksskortenar, med den lilla skillnaden att den sticker upp ur vattnet, så kan man inbilla sig att det finns ett konstnärligt värde i att skorstenen ifrågasätter någonting. Man kan liksom haja till inför att det sticker upp en skorsten ur vattnet. Att man blir lite osäker på om det är ett konstverk eller inte, det blir liksom en del av konsten.


Ej konst 


Ej konst 


Konst


Kungakronan i rondellen då? Tja, det vet ju alla att den är ditsatt som en marknadsföringsgrej. Det gäller att sätta Norrköping på kartan helt enkelt, och då kan man gott reta upp hovet lite. Det är ofarligt. Däremot har ingen påstått att den är konst (så vitt jag vet).
Men, kan man invända, är inte skorstenen i strömmen samma sak? Är den inte tillkommen för att bli uppmärksammad och för att reta upp en och annan som tycker att gamla fabriker inte är nåt att spara på? Och hur är det med den planerade Pinnochiostatyn i Borås? Är det konst eller jippo egentligen? Handlar inte den nio meter höga statyn bara om markandsföring trots att det är en "riktig" konstnär som skapar den?
Och är det inte till syvende og sist så att både pinnochio, kungakronan och skorstenen är uttryck för kommunaltjänstemäns och konstnärers egotrippar? Jan Svenungssons konstverk i Norrköping heter "Den femte skorstenen" just därför att konstnären gjort ett antal skorstenar på olika platser. Han har nu färdigställt sin åttonde! Det handlar alltså egentligen mer om Svenungsson än om Norrköping, men det är ett konstverk som syns och som upprör.
Det finns en anekdot kring "Den femte Skorstenen" som går ut på att det ska ha varit väldigt besvärligt att gjuta fundamentet under vattnet. Gjutningen ska ha utförts av specialister på undervattensgjutning 1999, men strax efter att detta komplicerade arbete färdigställts tömdes strömmen på vatten eftersom man letade efter vapnet från Palmemordet. Då ska det ha upptäckts att någon vid gjutningen skrivit på fundamentet: "Det här var väl ingen konst". Det är lögn i h-e att ta reda på om det ligger någon sanning i detta, men en talande historia är det.
Skorstenen har väckt mycket känslor. Många tror att den heter "den sjunkna fabriken" och det säger ju onekligen något om Norrköpings industrier och kanske också något om Norrköpingsbornas mentalitet.
Sedan kan man ju inte komma ifrån fallossymboliken. Sven Wärnström kallade den "pekingpitten" och visst ligger det en del symbolik i att mitt i industrilandskapet, mitt i strömmen, reser sig en enorm fallos medan Moa Martinssonstatyn vänder både strömmen och industrierna ryggen i industrilandskapets periferi...



Hursomhelst, allt förändras och den mest förhatliga symbol kan snabbt bli älskad. Tänk bara på "Spiral Åtbörd" utanför konstmuseet: 1961 hånad, fem år senare en symbol för såväl framtidsvaruhuset Spiralen som för hela Norrköpings kommun...