Den förlorade framtiden
De senaste dagarna har jag varit involverad i en diskussion på en annan blogg kring huvuvida framtiden var bättre förr eller inte och, om den nu var det, hur man ska kunna återerövra en sån där lovande framtid där tekniska innovationer har skapat lösningar på all världens problem och där alla är glada och lyckliga. Jag tror att framtiden i och för sig varit bättre och sämre periodvis. Runt sekelskiftet 1900 till exempel var nog framtiden rätt så lovande vilket man kunde beskåda på diverse världsutställningar, men så blev det ju krig...
Så bra som framtiden var under 1950- och 1960-talen har den nog aldrig varit. Jag misstänker att många av oss som diskuterade den försämrade framtiden på den där bloggen är födda på sextiotalet. Vi är generationen som började bli medvetna om hur världen är konstruerad precis samtidigt som framtiden övergick från att vara lovande till att vara problematisk. Under 1950-talet utlovades en bekväm framtid, där man med teknikens hjälp inte skulle behöva anstränga sig så mycket, oavsett om det gällde matlagning eller transporter.
Min mamma skrev en uppsats 1954 som handlade om "Norrköping om 50 år", det vill säga början av 2000-talet. Där skrev hon att "Jag tar alltså min bil eller varför inte min helikopter och tar en flygtur över staden ... Det är mycket folk på gatorna, men på de största gatorna går man inte, utan står. Man har nämligen rullande trottoarer". Det var så framtiden såg ut på femtiotalet! Och på 1960-talet skulle man förenkla ännu mer. Nya material och produktionsmetoder innebar att man inte längre behövde rengöra och laga prylar när man hade använt dem. Man kunde ju lika gärna slänga och köpa nytt.
Men då plötsligt, just när vi som är födda i mitten av 1960-talet skulle börja skolan, då var det något som hände med framtiden. Ett stort hotfullt moln seglade upp vid horisonten. För mig fick det hotet ett namn när jag var fem år. Han hette Sprätten. Jag träffade Sprätten i bibliotekets låda med bilderböcker. Sprätten satt på toaletten, och när han gick därifrån rann bajset ut i ån. Som om det inte räckte med det så anlade han också en fabrik vid en badsjö. Det blev bara elände där Sprätten drog fram. (Annika Elmqvist som skapade Sprätten har gjort ett antal uppföljare på ett mycket konsekvent sätt, men det är en annan historia.)
Sprätten var en första varningsklocka: framtiden kanske inte bara är en lång och solig motorväg mot lyckan. Som väl är hade jag Kalle Anka som tröst. 1971 publicerades i Kalle Anka Pocket nr 8 en serie som hette Kalle Anka 2001. I den serien skickas Kalle av sin gnidne farbror trettio år (ursprungligen fyrtio år eftersom serien publicerades i Italien redan 1961) in i framtiden för att kontrollera om han är kapabel att förvalta Joakims pengar. Själva storyn gick väl mest ut på att Kalle blev lika snål som sin farbror, vilket man kunde ha anat.
Det som var fascinerande var den miljö som Kalle och knattarna hamnade i. Här fanns rubbet: robotar, monorailbanor högt uppe mellan skyskraporna, små flygande farkoster och rullande trottoarer. Faktum är att det mesta av den visuella framtidsskildringen i det framtida Ankeborg handlade om transporter. Följaktligen drevs alla fordon 2001 med atomenergi vilket inte fungerade så bra i Kalles lilla röda kärra som han tagit med sig in i framtiden. Så här skulle framtiden se ut! Inte underligt att vi är en förvirrad generation. 2001 är passerat för länge sedan och inte ens Ankeborg blev som de italienska Disneytecknarna tänkte sig det på sextiotalet. Ändå vill vi så förtvivlat gärna att framtiden ska se ut så där. Åtminstone en egen liten helikopter kunde man väl få? Nähä, men en snabb bil och en rak motorväg? Då kan man åtminstone låtsas att man är på väg mot framtiden. Peak oil är väl ännu långt borta..? Eller?
Ting-a-ling!
När Kurt Vonnegut gick bort i april förbigicks det med en förfärande tystnad i svenska medier. Eller också inbillade jag mig det eftersom jag just då satt fast i ett trassligt avhandlingsmanus och inte hade tid att följa med vad som skrevs och sades i medierna. Men nej, jag tycker nog ändå att det var väl tyst. Det är klart att det fanns små notiser, att det nämndes att han dött, men jag hade förväntat mig mer. Flera av hans romaner har filmatiserats och det har gjorts en TV-serie som bygger på hans novellsamling Welcome to the Monkey House. När ska SVT visa dessa? När kommer det en dokumentär om Vonnegut? När ska hans böcker läsas i radio?
Själv har jag under våren hedrat Vonnegut genom att läsa om hans romaner. En del av dem. Alla har jag inte hunnit med. Det har varit fascinerande att återupptäcka Vonnegut, särskilt hans tidiga böcker. En del av Vonneguts böcker har jag inte läst sedan jag var tonåring. När jag nu läste om dem hittade jag förstås nya bottnar. Att Vonnegut med behållning kan läsas på så många olika plan - från humoristisk sci-fi till djup livsfilosofi är väl det som gör honom till en av vår tids största författare.
Kurt Vonnegut är svår att plocka in i ett fack, men framför allt är han en viktig amerikansk författarröst - en humanismens fanbärare med en befriande svart humor som ständigt blödde ur hans penna. Just den svarta humorn gör att Vonnegut främst ska läsas. Att hans böcker är svåra att överföra till film blev uppenbart för mig då jag såg filmatiseringen av Slakthus 5 från 1972. Filmversionen blev en ganska nattsvart historia och det gick upp för mig att det berodde på att historien dränerats på mycket av den vonnegutska humorn. Ett "så kan det gå" på rätt ställe gör hela grejen. Vonneguts humor är ett precisionsinstrument som finns inbyggt i hans texter. Filmatiseringen av Mother Night blev mer lyckad. Kanske för att Nick Nolte är så bra i huvudrollen, men antagligen mest för att den vonnegutska humorn är mer nedskruvad i den boken.
När jag nu läste om delar av Vonneguts produktion slog det mig hur konsekvent hans humanistiska budskap löper från Player Piano och Sirens of Titan fram till Timequake och Bluebeard. Vonnegut stod framför allt för en existentialistisk hållning. Likt Sartre betonade han människans personliga ansvar och likt Dietrich Bonhoeffer hävdade han att om Gud finns så finns han just i de mellanmänskliga relationerna. Det finns flera påhittade religioner i Vonneguts böcker, som Bokononismen (Cat's Cradle) och "Den alltigenom likgiltige gudens kyrka" ("The Church of God the Utterly Indifferent", Sirens of Titan), men på sätt och vis formulerar han vad jag skulle vilja kalla Vonnegutarismen! Budskapet är att människan aldrig kan använda religionen för att rättfärdiga mänskliga handlingar genom att skriva över ansvaret på en gudomlighet och att det enda heliga i egentlig mening är människan själv. Därför måste vi måste ta ansvar för oss själva och våra medmänniskor, eller som det står på Den alltigenom likgiltige gudens kyrkas fana i Sirenerna på Titan:
"Ta hand om människorna och Gud den Allsmäktige tar hand om sig själv"
Det mest poetiska uttrycket för Vonneguts humanism finns nog ändå i Timequake, där han låter sitt alter ego, science fictionförfattaren Kilgore Trout, slutgiltigt formulera människans helighet:
"The Universe has expanded so enormously," he said, "with the exception of the minor glitch it put us through, that light is no longer fast enough to make any trips worth taking in even the most unreasonable lengths of time. Once the fastest thing possible, they say, light now belongs in the graveyard of history, like the Pony Express.
"I now ask this human being brave enough to stand next to me to pick two twinkling points of obsolete light in the sky above us. It doesn't matter what they are, except that they must twinkle. If they don't twinkle, they are either planets or satellites. Tonight we are not interested in planets or satellites."
I picked two points of light maybe ten feet apart. One was Polaris.
I have no idea what the other one was. For all I knew, it was Puke, Trout's star the size of a BB.
"Do they twinkle?" he said.
"Yes they do," I said.
"Promise?" he said."Cross my heart," I said.
"Excellent! Ting-a-ling!" he said. "Now then: Whatever heavenly bodies those two glints represent, it is certain that the Universe has become so rarefied that for light to go from one to the other would take thousands or millions of years. Ting-a-ling? But I now ask you to look precisely at one, and then precisely at the other."
"OK," I said, "I did it."
"It took a second, do you think?" he said.
"No more," I said.
"Even if you'd taken an hour," he said, "something would have passed between where those two heavenly bodies used to be, at, conservatively speaking, a million times the speed of light."
"What was it?" I said.
"Your awareness," he said. "That is a new quality in the Universe, which exists only because there are human beings. Physicists must from now on, when pondering the secrets of the Cosmos, factor in not only energy and matter and time, but something very new and beautiful, which is human awareness."
Trout paused, ensuring with the ball of his left thumb that his upper dental plate would not slip when he said his last words to us that enchanted evening.
All was well with his teeth. This was his finale: "I have thought of a better word than awareness," he said. "Let us call it soul." He paused.
"Ting-a-ling?" he said.
Observera att Vonnegut inte dömer ut religionerna som humbug eller hävdar att Gud inte existerar. Tvärtom menar han i sin sista bok, A Man without a Country, att det finns ett högst påtagligt bevis för Guds existens: musiken!
"If I should ever die, God forbid, let this be my epitaph: The only proof he needed for the existence of God was music."
Nej, Vonnegut dömde ingen, men han uppmanade oss att se bakom religionen, att se människan. Som han skriver i A Man without a Country:
"If what [Jesus] said is good, and so much of it is absolutely beautiful, what does it matter if he was God or not?"
Citaten från:
Sirenerna på Titan (1959) Övers. Olov Jonason
Timequake (1997)
A Man without a Country (2005)
Saknade chips
För några år sedan kunde man knata in i minsta Konsumbutik för att stilla begäret efter de oumbärliga VINÄGERCHIPSEN. Numera måste man nästan resa utomlands för att få tag i dem. I Sverige lär de bara finnas i en och annan udda butik i de större städerna. Enligt en obekräftad uppgift ska de dock gå att få tag i på CityGross. Jag får väl kolla upp det eftersom vi just fått CityGross till Norrköping. Tills vidare kan man applådera Johan Rydén som startat en namninsamling för att kräva Vinägercipsen åter till svenska folket. Det är bara att skriva på! Insamlingen ska skickas till OLW men borde kanske även skickas till Estrella som ju faktiskt hade vinägerchipsen i sortimentet i mitten av 1990-talet.
Ge oss våra vinägerchips åter!
Enastående abnormitet!
Man kan hitta mycket i gamla böcker! Instucken i en av min farfars fars gamla skolböcker från slutet av 1800-talet fanns denna annons för ett dåtida folknöje. Kanske inte så stor skillnad mot stora delar av dagens TV-utbud..?
