I helgen fann jag mig själv tittandes på sjuttiotalsfilmen Grease tillsammans med sjuåriga dottern.
Gudskelov hinner dottern ännu inte läsa den svenska texten så vi behövde inte bekymra oss så mycket om den bedrövliga handlingen eller den ännu bedrövligare dialogen, utan kunde koncentrera oss på musiken och dansen.

 

Det är mer än trettio år sedan jag såg filmen senast, på en av Norrköpings biografer. Jag gick på mellanstadiet och Grease var Filmen med stort F som alla pratade om. John Travolta var stjärnan på modet och några av de häftigare i klassen hade sett barnförbjudna Saturday Night Fever – sa de i alla fall. Men Grease var en film som även vi inte fullt så tuffa bara skulle se!

 

Överhuvudtaget var femtiotalet i amerikansk variant något som engagerade svenska elvaåringar i slutet av sjuttiotalet. Svenska gruppen The Boppers hade just gjort succé med sin debut-LP och på TV gick Gänget & jag (Happy Days) med Ron Howard i huvudrollen. En klasskompis jobbade hårt på att kunna gå samma sätt som Henry Winklers rollfigur Fonzie. Ett uttryck som vi körde med var ”skit en lök” och av någon anledning minns jag ännu idag när Tina, som satt bakom mig i klassrummet, under en lektion lutade sig fram och viskade: ”Vet du… det där ’skit en lök’, det sa dom på femtitalet!”

 

Ja, det var nånting med femtiotalet som lockade. Antagligen var det starkt kopplat till att såväl Grease som Happy Days handlade om tonåringar, och det var ju på tröskeln till den världen vi stod! Nog ville vi väldigt gärna att våra tonår skulle bli så där färgglatt hamburgertrevliga som i den amerikanska drömfilmvärlden.

Trettio år senare häpnar jag lite över alla usla sexskämt som genomsyrar filmen. Kanske inte så mycket över att de finns där som att jag girigt sög i mig dom vid elva års ålder. Jag minns att jag och mina kompisar tyckte att ett av de allra roligaste skämten i Grease var följande:

Grabbgänget sitter samlat på hamburgerbaren. En av dem säger: ”Tjejer kan man bara ha till en sak men vad gör man med dem övriga 23 timmar och 45 minuter på dygnet?” Den minste killen i gänget lutar sig ivrigt fram och frågar ”Tar det bara en kvart?”

Att vi elvaåringar fanns detta så fantastiskt roligt att vi gick och återberättade detta för varandra kan väl bara förklaras med att vi verkligen gick och undrade över just det där. Tar det bara en kvart? Grease gläntade lite på dörren till det där stora och mystiska som vi hoppades väntade runt hörnet…

 

När jag nu såg om Grease så tycker jag nog ändå inte att sexismen är så fruktansvärd ändå, trots de usla skämten. Inte ens Sandys förvandling på slutet tycker jag kan tolkas så entydigt manschauvinistiskt som jag föreställt mig den i mitt vuxenomtolkade minne av filmen. Det som var värst, och som jag förstås inte alls uppfattade när jag såg den hösten 1978, var att drömbilden av 50-talets tonårs-USA också är ett apartheid-USA där en färgad person överhuvudtaget inte ens skymtar i periferin. Om det här var den bild vi matades med när vi tog våra första stapplande steg mot vuxenvärlden så är det ju inte konstigt att vi är en vilsen generation. Gudskelov har jag andra filmer att pracka på min dotter!

Det var gråmulet och snålblåsigt ute när jag parkerade i p-huset idag på morgonen. Ändå var det mycket uppenbart att det var sommar - p-huset var nästan tomt! Visserligen är det midsommarafton på fredag, men jag blir ändå alltid lite förvånad att det är så många som är lediga redan nu. Själv har jag liksom inte hunnit börja tänka på semester ännu, utan jobbar på med allt det där som inte hunnits med tidigare under våren.
I morse, när bilens utomhustermometer visade på knappt 15 grader och en småkall vind drog genom det tomma p-huset, kände jag mig ändå rätt så nöjd med att ha en arbetsdag framför mig.
Ända tills jag råkade kasta en blick ut genom p-husets fönster! Där utanför hade plötsligt den gråa himlen bytts ut mot en klarblå! Och inte nog med det: den lika gråa gatan hade förvandlats till en grön blomsteräng där svartvita kossor fridfullt gick och betade!

- Jävlar! Jag har haft helt fel! Det är nu man ska vara ledig, hann jag tänka innan illusionen brast. Arlas distributionsbil backade förbi fönstret och tog med sig kossorna och sommarlandskapet...
Okej, det är väl bara att gå och jobba då. Men jag reserverar en liten, liten del av hjärnan åt kossorna och den blå himlen. Det är ju trots allt sommar!

Inte trodde jag väl att jag skulle blogga om kungabröllop men nu känner jag att jag måste kommentera en sak som har med det där att göra...

Jag såg en annons för kaffe, minns inte vilken sort det var men det handlade i alla fall om en särskild produkt framtagen just för prinsessbröllopet. Kaffet ingår i "Den Officiella Bröllopsserien" vilket visar sig vara en lång rad produkter av varierande karaktär. Sjutton företag har fått tillstånd att rida på bröllopsvågen genom att lansera "bröllopsrelaterade" produkter. Motprestationen är att en del av intäkterna ska gå till Kronprinsessparets bröllopsstiftelse, vars ändamål är att ”motverka utanförskap och främja god hälsa bland barn och ungdomar i Sverige”.

När man hör ordet "Utanförskap", då börjar varningsklockorna genast ringa. Det är ett ord som liksom tassar runt omkring nånting annat. Något som antagligen beskrivs bättre i termer av maktlöshet, isolering, främlingskap... fattigdom...  Men det där är ju så besvärliga ord...
Det luddiga utanförskapsordet förpackar alltihop i ett snyggt och begripligt paket. Man slår fast en norm, ritar en cirkel på marken och säger att om man står utanför cirkeln så är det inte bra. Målet är att alla ska in i den där cirkeln, och då kan det väl passa med lite filantropi..?
Men ordet utanförskap mörkar maktrelationer och ojämlikhet och förstärker föreställningar om vi och dom, om rätt och fel. Precis som alla buzzwords som plötsligt finns överallt gör det ingen större nytta så länge man inte diskuterar vad det egentligen betyder.

Tidningen Råd&Rön har försökt ta reda på vad bröllopsstiftelsens pengar egentligen ska användas till, men det verkar väldigt svävande och oklart. En av stiftelsens ledamöter säger att pengarna ska gå till organisationer "som är vana att arbeta inom de områden som stiftelsen stödjer", vilka områden det nu är...
Stiftelsens representant säger också att styrelsen består av "ett par personer" men att de ännu inte har "någon representation från områdena barn, hälsa och utanförskap". Utanförskap ses med andra ord som ett särskilt område som någon kan representera! Frågan är vem...

Det finns ju faktiskt en expertis på området: Kronprinsessparet själva förstås!
Jag menar, finns det någon som verkligen upplever ett utanförskap i Sverige idag så måste det väl vara kungafamiljen, undantagna som de är från alla de värden och regler vi andra delar.
Kanske är det också kronprinsessparet som är målgruppen för bröllopsfondens avkastning? Det där med ungdomars hälsa syftar förstås på dem: Den ena har haft ätstörningar och den andre taskiga njurar. Visserligen är de väl inte riktigt ungdomar längre men i vissa fall (bussresor t ex) är man ju ungdom upp till 26 idag så även det kan väl passera.

Uppfattat på det viset behöver man inte grubbla över ordet utanförskap utan köpa sitt kaffe i trygg förvissning om att man bidrar med en liten slant till två överåriga ungdomar i deras strävan att som gifta börja bearbeta det utanförskap de hamnat i.