Telefonterror vid dörren

Satt hemma och jobbade på fredageftermiddan medan mörkret sänkte sig utanför. Jag var djupt försjunken i det jag höll på med när det plötsligt ringde på dörren.

Signalen ryckte mig bryskt ur de tankegångar jag var sysselsatt med och smått förvirrad gick jag och öppnade. Där utanför stod två unga leende människor. ”Jehovas vittnen!” hann jag tänka innan jag såg att den unge mannen hade ett kort i handen som det stod Tele2 på. Jag måste ha sett mycket förvirrad – eller kanske skräckslagen – ut, för han skyndade sig att säga att ”det är bara (nn) från Tele2 och det här är (nn) och vi är bara ute och rekar lite i området”.

Medan jag försökte få ordning på tankarna och förstå vad de var ute efter frågade han om jag ”hade bytt till Tele2 som grannen eller om jag fortfarande ringde med Telia”.
Jo, jag har Telia fick jag ur mig innan jag hann tänka att vadå Telia och vadå "fortfarande"? Det finns väl fler operatörer och jag kunde ju ha bytt fram och tillbaka lite hur som helst. Det kunde ju inte han veta. Vadå "fortfarande"?

Men det frågade jag inte. Istället började han prata om bredband och telefoni men mest i frågande ordalag och fortfarande utan att egentligen säga nåt om vad han och hans kollega hade att erbjuda. För att de ville sälja nåt var jag säker på även om det handlade om en annan typ av frälsande produkt än den jag först hade trott.

När han så började fråga – hans kvinnliga kollega sa inte ett ord på hela tiden – om mina telefonvanor så kände jag att jag inte orkade längre utan förklarade att jag aldrig köper något vare sig via telefon eller vid dörren.  När han då fortsatte prata sa jag vänligt tack och hej och stängde dörren. Det sista jag hörde var kommentaren ”det är upp till dig…”

Ja tacka fan för att det är upp till mig! Inte ens om Tele2 kan jag tro att de faktiskt skulle försöka tvinga till sig kunder. Men det kanske inte är helt självklart för alla deras säljare var gränsen går..? Jag fick lite vibbar av den där envise försäljaren i serien Blondie, han som ringer på bakdörren när han får ett nej i entrén… Men nej, Jehovas telefonförsäljare försvann i mörkret för att terrorisera fler i grannskapet och jag kan bara hoppas att de inte tillämpar Jehovas vittnens praktik att återkomma efter en vecka…

Det hela var ju egentligen ganska komiskt men jag upptäckte till min förfäran att jag gick omkring och var förbannad efter besöket. Det värsta var att jag insåg att jag framför allt var förbannad på mig själv. Varför hade jag stått där och sagt att ”jo jag ringer med Telia…” istället för att bara fråga vad fan han hade att göra med vilket företag jag anlitade för min telefoni. Eller varför sa jag inte – lite mer sofistikerat: ”Vänta! Jag tror jag vet vad du försöker säga – försök med ’Jag har ett erbjudande från Tele2. Är du intresserad?’ I så fall är svaret NEJ!”

Men problemet är ju att man aldrig har garden uppe när det ringer, vare sig det är på dörren eller telefonen. Och anledningen till att man blir lika överrumplad varje gång är att försäljarna arbetar efter en metod som står helt i motsats till all normal mänsklig interaktion. Försök själv att gå fram till nån på stan och var inställsamt trevlig och klämkäck på ett tillkämpat personligt sätt samtidigt som du ställer frågor om den helt främmande personens privatliv och konsumtionsvanor. Du kommer omedelbart att tas för antingen en galning eller en försäljare. Eftersom båda parter är pinsamt medvetna om att det bara finns ett syfte med det trevliga pratet så blir det så genomfalskt.

Det fanns ett gammalt revynummer (tror det var Lars Ekborg och nån mer) om två blomsterförsäljare på dekis som sjöng ”Köp en tulpan annars får du en snyting!” Vad skönt det skulle vara om dagens försäljare kunde säga så när det ändå är det de menar!

Inte konstigt om en del inte orkar uppehålla den falska masken. Innan jag förstod det där med Nix telefoni och att det faktiskt funkar drabbades jag en sommarkväll för några år sedan av en försäljare som uppenbarligen var på väg att spåra ur. Det var en ovanligt varm sommardag i juli, klockan var över elva på kvällen och jag hade dragit på mig nån slags influensa mitt i sommarvärmen och låg och svettades i sängen med ganska hög feber. Då ringer telefonen och en överdrivet hurtfrisk kvinnoröst säger ”Men hej på dig Mats! Hur står det till med dig i sommarvärmen?” Medan jag försöker komma underfund med om det är nån som driver med mig eller om jag helt enkelt feberyrar svarar jag att ”klockan är halv tolv på kvällen och jag ligger till sängs med fyrtio graders feber…” Då säger kvinnan: ”Det var roligt att höra! Jo det är så att vi erbjuder…”

Där lade jag faktiskt på luren i örat. För att förkorta lidandet för oss båda. Natten var lång och hon hade säkert fler att ringa till. Och har hon inte slutat än så håller hon väl på än idag. Men jag köper inget av nån som tränger sig in i min privata sfär. Och det är faktiskt – tro det eller ej – upp till mig!


Kommentarer
Postat av: M2

Vi har nix men eftersom telefonnumret oxå är till våra företag så envisas de ringa ändå. Jag överdriver inte när jag säger att Tele2 har ringt kring 70 (!!!!) gånger till oss senaste året... Jag har börjat med att fråga "Vill du sälja något?" som första fråga när någon försäljare ringer. Utom häromdagen när jag ännu en gång kidnappade säljsamtalet och började sälja från mitt företag i stället. :-) Hon undrade nog vad som hände när jag avslutade samtalet med "Men vad bra. Tack, då kontaktar jag din chef så får vi se om jag kan sy ihop något till er!" efter att jag hade gjort en behovsinventering, fått namn o telefonnummer o webadress till det företag som hon jobbade på! Hihi...

2009-12-27 @ 18:15:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0