Dax att släcka!
Jag har generellt varit lite skeptisk till alla kampanjer på nätet där man ska uttrycka sitt stöd eller sin avsky genom att skriva sitt namn på olika listor. Handlar det inte mest om att döva sitt eget samvete? brukar jag tänka. Bara för att sedan upptäcka att jag skriver på den ena listan efter den andra..!
Några listor jag skrivit på det senaste året är barnuppropet (viktigt och aktuellt!), historieuppropet (och blev kollektivt kallad "skolkommunist"), och - förstås - uppropet för vinägerchipsens återinförande. Det är klart att uppropen har lite olika dignitet, men det sistnämnda gav ju faktiskt resultat! (Eller berodde det kanske inte på uppropet..?)
Ett tag fick jag nyhetsbrev från Avaaz, en organisations som ägnar sig åt nog så viktiga saker, men jag upptäckte snart att det var omöjligt att ta ställning till alla upprop som damp ner i mejlboxen. Där kändes det verkligen som att det handlade om nåt annat än ett äkta engagemang. Avaaz får förlåta, men jag måste få känna att jag hinner ta ställning i mitt engagemang om det ska funka.
Men nu är det dags att skriva på och släcka ner! Imorgon, lördag 28 mars kl 20.30-21.30, infaller nämligen World Hour, en manifestation där människor och organsiationer över hela världen släcker belysningen under en timme!
Syftet är att manifestera betydelsen av insatser för att motverka klimatförändringarna... Men det är klart att man kan tänka att vafan har det för betydelse. Snart lyser alla lampor igen och ska den där timmen dessutom dokumenteras så drar väl det minst lika mycket energi som belysningen. Folk tar säkert bilen för att åka upp på nåt berg och filma när ljusen släcks...
Det är ju samma sak som det där att låta bli att shoppa eller att köra bil under en särskild dag. Sedan kan man gasa på med gott samvete resten av året...
Jovisst kan man tänka så. Så har jag tänkt. Men jag har kommit underfund med att jag trots allt tror på det här!
Jag tror att det trots allt gör skillnad. Jag tror vi behöver manifestationer. Vi behöver känslan av att vi är många som bryr oss. Känslan av att det faktiskt spelar roll hur vi tänker och vad vi gör. Och framför allt, känslan av att allt hänger ihop!
Därför tror jag på Internet också. Och bloggar.
Släck lyset imorgon kväll!
February 7, 1966
Den 9 februari, två dagar efter min födelsedag, var jag inne på Vaxkupan för att köpa en födelsedagspresent till min son. Blev stående och bläddrade i en stor låda med vykort som reades för två kronor styck. Plötsligt föll ögonen på ett vykort med bara ett datum - February 7, 1966. Eftersom det är just den dagen jag är född kändes det lite märkligt, i synnerhet som det inte fanns några andra kort med datum i lådan. Jo, ett hittade jag efter en stund, ett datum 1977 tror jag det var.
Jag var förstås tvungen att köpa kortet även om jag inte riktigt visste vad jag skulle ha det till. (Fast det kanske kan vara bra att ha när man blir äldre och får allt svårare att hålla reda på sånt som när man är född.)
Bilden på vykortet är ett av de första verken i konstnären On Kawaras serie Today. Sedan januari 1966 målar han med mer eller mindre ojämna mellanrum dagens datum. Enligt en Wikipediaartikel förstör han målningarna om han inte hinner göra färdigt dem samma dag. Annars slår han in målningen i dagens tidning som ett slags äkthetsintyg.
Den 7 februari 1966 hade han tydligen tillräckligt med tid. Det tycks inte ha hänt så särskilt mycket den dagen. I Sverige var det snö och kallt, en amerikansk soldat blev dödad i Vietnamn på sin 23-årsdag samtidigt som studenterna i Californien demonstrerade mot kriget, komikern Chris Rock föddes (eller om det var året innan) och legendarisk storbandsjazz spelades in i New York. (Tänk vad mycket viktig information man kan få via nätet;))
Samtidigt som jag hittade kortet på Vaxkupan pågick Kawaras installation "One Million Years" på ett galleri i New York - en slags deltagarkonst där folk får anmäla sig för att sitta i en monter och läsa upp blandade framtida årtal mellan 38 658 och 39 533. Uppenbarligen har Kawara en stark drift att dokumentera och reflektera över tidens gång, men också att sätta in sig själv i de oändliga tidsrymderna; ett annat uttryck för Kawaras konst är hans telegram med texten "I am still alive" som han skickat till olika personer. Kanske har han inspirerat Eric Ericsson?
Så vitt jag förstår håller Kawara fortfarande på med serien Today. Kanske sitter den idag 76-årige japanen just nu hemma i New York och målar dagens datum. Eller river sönder gårdagens utkast. Vem vet.
Koll på detaljerna
På Bergsbron i Norrköping hänger det ett helt gäng hänglås. Jag har sett dem förut utan att reflektera över dem, men idag var det en person som gjorde mig uppmärksam på varför de sitter där. I östeuropa är tydligen broarna fulla med hänglås som symboliserar föreningen mellan två älskande. Man låser helt enkelt fast låset och kastar nyckeln i vattnet som en symbolisk bild av ett band som inte kan brytas. Vackert.
I Norrköping är det uppenbarligen ett par som missuppfattat det hela och kastat i cykeln istället för nyckeln, men såna missar får man väl räkna med. Det är svårt med nya traditioner;)
Nu får man ju hoppas att inte någon nitisk kommuntjänsteman eller annan "vän av ordning" får för sig att de måste tas bort...
En annan sak som jag inte heller hade koll på var att den orangefärgade avlånga plattan på gaveln vid Gamlebro (som kommenterades av Mental Drawer i ett tidigare inlägg) helt enkelt är en sjuttondel av Mikael Lundbergs konstverk Reflexion - vilket framgår av katalogen till hans utställning Kliver ur min avsikt och faller på Norrköpings konstmuseum. Reflexion finns utspridd på sjutton platser i Norrköping varav Mental Drawers känsla av att de "sitter ÖVERALLT i staden".
Slut på dagens lektion om detaljerna i det offentliga stadsrummet:)
I biljettkön
Det var en seg kö och ett tag såg det nästan ut att vara kört, men det var värt väntan!
Nu blir det Göteborg i juli!
Ofattbart att det är hela sjutton år sedan jag såg dem i Globen -92! Jag förväntar mig inte att de ska kunna toppa den konserten!
Coola industrirester
Men här är vi också inne på en estetik som vi haft med oss ett tag. Det handlar om fascinationen inför modernitetens förfall, hur det som alldeles nyss var symbolerna för nyheter och framsteget plötsligt ratas, överges och vittrar. Men i detta ligger också kontrastverkan, hur det rostande och sönderfallande ställs mot det ordnade och vackra. Det är samma estetik som min fru använder när hon låter växterna i trädgården klättra på rostiga armeringsjärn eller den som bidrar till att göra dataspel som Myst intressanta. Samspelet mellan byggda miljöer i förfall och naturens livskraft är något som uppmärksammas alltmer som en estetisk och funktionell kvalitet.
Inomhus funkar förfallet förstås lite annorlunda, men en sak är säker: Den där rostiga och trasiga järngrunkan som blivit ljusstake funkar bara i en mycket välordnad omgivning. Den industricoola inredningsestetiken kräver att vi städar ordentligt!
Eno/U2 - 25 år senare...
I år är det 25 år sedan Enos och U2s första studiosamarbete - klassikern The Unforgettable Fire och jag tänkte när jag läste intervjun att det ska bli spännande att höra den nya plattan när den nu kommer. Eftersom jag inte har så mycket koll på sånt som jag en gång haft så är det tur att det finns en yngre generation som har det. Min fjortonårige son kom hem på eftermiddagen och hade inhandlat den nya plattan - No Line on the Horizon - som släppts i butikerna just idag!
Jag har just lyckats lägga vantarna på skivan - vilket inte är mer än rätt med tanke på att sonen redan i tioårsåldern lade beslag på alla mina U2-skivor - och sitter nu och lyssnar på den. Att döma av det jag hittills hört är det mer av The Unforgettable Fire än av de senaste mer rockorienterade alstren. Ja, även skivomslaget, med svartvita bilder av Anton Corbijn, fotografen som följt U2 sedan åttiotalet, gör att ett gammalt U2-fan känner igen sig.
Klart att ett nytt studioalster av U2, Brian Eno, Daniel Lanois och Steve Lillywhite skapar förväntningar. Recensioner jag läst på nätet ikväll, i väntan på att få låna skivan av sonen, har gett den ett ganska blandat mottagande, men med den röda tråden att den är ojämn - här ska tydligen finnas både aska och diamanter.
Jag tror inte jag kan urskilja vad som är vad efter bara en lyssning, men jag kan säga så mycket som att det jag hört hittills åtminstone infriar mina förväntningar. Framförallt låter det Eno, som det ska och alltid gör när han har producerat!
Vårkänslor... nja...
I morse fick jag mejl från min släkting i Texas som undrade om snögubbarna jag skickat bilder på fortfarande stod kvar. Själva hade de 30 grader varmt ena dan och bara några plusgrader nästa. Träden höll på att slå ut liksom pollenallergierna. Efter vad jag förstår en typisk Texasvår.
Jag svarade att nej, nu var det nog slut på vintern. Jag rapporterade att snögubbarna hade kroknat och att en och annan talgoxe hörde av sig i de allt ljusare morgontimmarna. Skrev jag i morse alltså.
Vid 18-tiden tog jag en promenad och kunde konstatera att under dagen hade det fallit mer snö än vi haft på hela vintern...
Knappt har man ställt in sig på att mars nog också är en vintermånad förrän det dimper ner ett nytt mejl på temat våren: Årets första pollenriskprognos från pollenrapport.com. Hasseln blommar redan utmed Götalandskusten och alen har också kommit igång i söder. Så någon slags vår är tydligen på väg i alla fall.
Mystisk parkdesign
Är det kanske trappan i parkens sydöstra hörn som gör att det inte känns som en genväg? Jag vet inte, men nu har jag i alla fall börjat gå den vägen och genast hittar man nya saker att förundras över.
Det jag grubblar över just nu är vad det är för mystisk stenläggning i parken, med små häckar emellan... Hur är det tänkt och vad ska det vara till? Cykelparkering, var min första tanke, men de är för smala, felplacerade och det borde väl finnas någon slags ställ i så fall...
Ställer de bänkar där på sommaren? Kunde ha funkat om de varit placerade på andra ledden i förhållande till scenen... Är det bara något slags designpryl kanske?? Nej, jag blir inte klok på detta... Nån som vet?
