Igår var det 96 år sedan min farfar föddes. Han dog för sexton år sedan, på dagen åttio år efter sin födelse.
Även om det är länge sedan jag träffade min farfar finns han ständigt nånstans i bakhuvudet. Det finns ett gammalt visdomsord, från nån gammal indian eller så, som handlar om att kroppen är en buss som förfäderna åker i. Eller hur det nu var. Farfar är hursomhelst med på resan och det finns en trygghet i det som jag bär med mig genom livet.
Den här bilden på farfar är tagen långt innan jag föddes. Ändå är det på något sätt så jag minns honom. Farfar hänger ihop med den östgötska landsbygden och naturen. Jag tror att han ännu idag sitter så här, nånstans, och tittar ut över landskapet.