Om spårvagnars relation till slungboll

Säga vad man vill om Norrköpings senaste spårvagnstillskott men ganska fula är de. Någon tyckte att de hade fel gul färg, och visst avviker de från den färgskala som spårvagnarna har haft de senaste åren men framför allt är de kantiga på ett sätt som för tankarna till de där ryska Jon Blundanimationerna som drabbade en generation TV-barn på sjuttiotalet.
Men å andra sidan har ju spårvagnarnas utseende ändrats förr och för mig får de gärna se ut lite hur som helst, till och med avvikande färgsättning kan jag fördra så länge de skramlar på rätt sätt. Spårvagnar ska skramla nämligen. Annars vet en inte att det är spårvagnar!

Något annat som är nytt är att spårvagnarna nu fått namn. Med mönster från andra städer – Linköpings bussar till exempel – är vagnarna nu uppkallade efter Norrköpingska storheter. Så heter till exempel en spårvagn Tjadden Hällström. Eller Hellström – ganska snart påpekades att man lyckats stava hans efternamn fel, men det var ju tur att förnamnet ändå var rätt…

 

Idag när jag stod och väntade på bussen åkte Majken Åberg förbi. Spårvagnen Majken Åberg alltså. Jag minns original-Majken, den ursprungliga Majken som nog var något av ett original. I sin ungdom var Majken flerfaldig svensk mästare i slungboll. Hon kom också sjua i diskus vid OS i London 1948.

 

Men om detta visste jag väldigt lite när jag gick i högstadiet och Majken brukade vikariera som idrottslärare (eller om det fortfarande hette gymnastiklärare på den tiden). Jag tror inte hon vikarierade i min klass men hon märktes på så sätt att hon ofta – eller åtminstone vid mer än ett tillfälle – satt och fikade för sig själv i en grässluttning intill skolan. Som jag minns det såg hon ut att ha gjort en tidsresa på femton-tjugo år. Hon hade glasögon med typiska 60-talsbågar, typisk träningsoverall med revärer från samma årtionde och till och med en termos av typiskt 60-talssnitt. Möjligen hade hon inte inhandlat några nya accessoarer sedan den tiden men hon hade en mycket konsekvent look som några årtionden senare antagligen hade upplevts helt annorlunda.

 

Senare i livet fick jag Majkens hem utpekat för mig. Hon bodde i en liten röd kåk som nästan helt doldes av en enorm granhäck som växte tätt inpå huset. Men jag såg aldrig Majken själv. Somliga påstod att hon var skygg. Kanske var hon bara gammal och trött. Idag är både grannhäcken och Majken borta men spårvagnen med hennes namn rullar på genom stadens gator. Undrar vad hon hade tyckt om det…


RSS 2.0