Det måste väl bero på att jag har en sån konstig form av humor, men jag tycker att historien om den 80-åriga damen som själv ”förbättrade” en gammal kyrkomålning är hur rolig som helst.

Det hela ska ha inträffat nånstans i Zaragoza i nordöstra Spanien: En äldre kvinna upprördes över hur en drygt hundraårig målning i kyrkan allt mer förföll, och hörde sig (enligt egen utsago) för hos prästen om hon inte kunde få göra något åt det. Resultat blev kanske inte riktigt lyckat. Åtminstone inte ur alla perspektiv.

Jag vet ju egentligen ingenting alls om det hela, inte ens om det verkligen har inträffat, men jag fantiserar om hur kyrkan varit en viktig del av damens liv, hur hon med fasa bevittnat hur den gamla Jesusbilden förfallit allt mer, hur hon tänkt att något behöver göras, hur hon frågat prästen om hon inte kunde få förbättra Jesus klädnad lite, hur hon börjat lite försiktigt och sedan tänkt att det här blir ju bra, och hur hon sedan i ett anfall av övermod tänkt att, äsch jag bättrar väl på ansiktet lite också…

Och hur hon sedan betraktat sitt verk och tänkt att nej det kanske inte blev så lyckat i alla fall, hur hon frågat någon kulturansvarig på kommunen om hur hon skulle göra, hur denne och en mängd experter alla kommit tillskyndande och tagit sig för pannan…

Det allra roligaste i min fantasi om händelsen är nog hur jag föreställer mig minen hos kvinnan när hon inser att hon kanske ändå inte tänkt riktigt rätt, och – framför allt – minerna hos konst- och restaureringsexperterna när de får se vad hon åstadkommit. Plus förstås Jesus nya ansikte, vilket inte alls påminner om en apa vilket Göteborgspostens rubrikredaktör tyckte, utan snarare om en medeltida Jesusbild.

Det beror nog som sagt på min udda humor att jag skrattar så mycket åt detta, eller möjligen också på att jag hört lite för många diskussioner om vad kulturarv egentligen är och har för olika värden.

Kvinnan har utsatts för en hel del hån på nätet – med ord som ”botcher”, ”fail!” och även ”redneck” försöker människor göra sig lustiga över kvinnans handlande. Men de som tycker att humorn i det hela ligger i kvinnans oförmåga att se sin begränsning missar hela grejen: kanske betyder konstverket inte så mycket för någon annan som det gör för just den här kvinnan. Varför skulle hon annars lagt ner så mycket arbete på att rädda den? Kan man verkligen kalla kvinnans konstnärliga försök för ”fusk”??

Jag tycker inte det. Den gamla damen är ju kanske egentligen den som verkligen har använt sig av och relaterat till konstverket eller kulturarvet eller Jesusbilden eller vad man väljer att kalla det, och därför också velat vårda den. Alla som vet väldigt mycket om konstnären, om hur man vårdar och renoverar gamla oljemålningar och alla som tycker att det är ett viktigt kulturarv fast de aldrig sätter sin fot i kyrkan – varför har de större rätt att definiera vad konstverket är?

Jojo, det finns en massa svar på den frågan, men det är i detta humorn ligger. Vad som är viktigt för någon är också viktigt för någon annan, men på ett helt annat sätt och med helt andra utgångspunkter. Den 80-åriga spanska kvinnan försökte verkligen göra något bra, förbättra något, och där andra hade tänkt ”får inte, kan inte, bör inte, törst inte” så skred hon istället till verket! Visst ligger det en komik i att resultatet inte överensstämde med intentionen, men också i att medan människor i det oändliga kan diskutera olika värden och kvaliteter hos konst- och kulturarv, så lade sig kvinnan handgripligen i diskussionen och gjorde nånting. Visst kan man hävda att hon förstörde, men hon lade också till någonting och blev själv en del av det lokal kulturarvet, både materiellt och immateriellt. Att konstverket heter Ecce Homo har ju också sina poänger.

Det är detta som både är fascinerande och samtidigt väldigt roligt. Kvinnan förtjänar inte vårt hån, hon förtjänar att hyllas!

Visserligen ser kvinnan väldigt pigg ut i BBC:s filmklipp och högst kapabel till fler målarinsatser – bara prästen sagt ja och amen – men hennes ålder antyder att hon så småningom ändå kanske lämnar den här tillvaron, och kanske – om Gud vill – får hon diskutera saken med Jesus Himself. Gissningsvis kommer damen och Jesus då att skratta gott åt händelsen – och kanske rått åt expertisens upprördhet. Gissningsvis säger Jesus att det finns ju så många människor genom århundradena som gissat hur han såg ut de få år han klampade omkring på jorden, och damens version var ju i alla fall mer likt än vad den där 1800-talsmålaren lyckades åstadkomma. Och sedan pratar de nog om nånting mer väsentligt.

Stefan Sundströms text, som ju också handlar om en handlingskraftig äldre dam, dyker upp i huvudet:

Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
frågar han nog inte nåt om fel och rätt
nej ”har du älskat allt du pallar varje dag?”
blir hans fråga – och vad svarar du och jag?