Fragment av Grekland

Det har hänt ett par gånger nu. Jag kliver ur bilen i det trista parkeringshuset och får plötsligt och utan förvarning en stark förnimmelse av Grekland! Det slår emot mig från den ödsliga betongbunkern där bilarna står prydligt uppradade: sol, hav, pinje, fisk! Hur kan det vara möjligt? Har jag blivit slutgiltigt komplett galen?
Kanske är det ett budkap till mig? Signaler om att jag egentligen borde strunta i alltihop och dra till varmare trakter? Att finna sig själv sittande på en liten grekisk taverna med en kall öl och en tallrik calamares, tittande ut över Medelhavet och utan en enda tanke på allt man hela tiden måste...

Lite paradoxalt då att de här förnimmelserna dyker upp på vårkanten och inte i november då de behövs som allra mest. Även om jag gärna vill läsa in en uppmaning i den där känslan så inser jag att anledningen att jag tänker på Grekland går att förklara på ett betydligt krassare sätt. Det handlar förmodligen om hur parkeringshuset doftar - eller snarare luktar - på våren. Det är antagligen blandningen av fuktig betong, gammal olja och kanske vägsalt som raskt förflyttar mig till en kaj i Egina eller Paros. Antagligen i kombination med några ytterligare små sinnesförnimmelser - dofter eller ljud - som jag knappt uppfattar. Jag får helt enkelt små sinnesförnimmelser som påminner om de dieseldrivna färjorna i Medelhavet. Resten är upp till min fantasi...

Hjärnan är ändå en fantastisk apparat som förmår samla små, små fragment till ett minne som gör måndagsmorgonen lite mer dräglig och förvandlar ett tråkigt parkeringshus till en färja nånstans i den grekiska övärlden...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0