Om män som vet

I mitt jobb träffar jag allt oftare män i 50-60-årsåldern med "viktiga" jobb i statlig och kommunal förvaltning. Direktörer, ekonomer, professorer... De har ofta slips och nästan alltid identiska kavajer. Och de säger ungefär samma saker. När de pratar minnen från sin barndom under femtiotalet och det tidiga sextiotalet så känns min egen barndom under framför allt sjuttiotalet som något helt väsenskilt. Trots att jag bara är tio-femton år yngre än många av dem så känns det som om de hör till en helt annan värld.


De säger ofta hur det är. - Det här kan man tycka bra eller illa om, men så här är det, säger de. Vi kommer att bli mer och mer rörliga, säger de. Vi kommer att vilja resa längre och längre. Anledningen till att de vet detta så bergsäkert är att deras egna barn pluggar i Lund eller jobbar i Bryssel, medan de själva gick på närmsta läroverk och har förflyttat sig mellan grannkommunerna i sitt yrkesliv. Framtidens ungdomar kommer att vilja bo i storstaden för det är det enda de känner till, säger en kommunal direktör i femtioårsåldern som själv bor på landet utanför den stad han vill göra "storstadsmässig". Till och med en föredragande professor - i likadan slips och kavaj som sin publik av kommunaltjänstemän - åsidosätter i retorikens namn de vetenskapliga kraven och baserar sina förutsägelser om framtiden på den egna livssituationen, familjen och vänkretsen. Vi kommer att bli mer och mer mobila. Vi kommer att vilja resa. Mera. Längre.

Vi är förstås inte dessa män födda på 1940- och 1950-talen, utan några andra som kommer sedan. Och visst är det komplicerat att planera för alla dessa människor, varav en del inte ens är födda ännu. Och visst är det skönt att därför veta så mycket. Om hur det är och hur det kommer att bli. Och vad man måste göra för att det ska bli bra.


När jag sitter med alla dessa herrar och hör dem berätta om hur det är, så inser jag att det inte är åldersskillnaden eller barndomsminnena som är avgörande. Det är inte ens kavajerna. Det som gör att jag känner mig totalt utanför är att de ingår i ett sammanhang där de hela tiden bekräftar varandras tankar, värderingar och kompetens.
Eftersom de alla delar samma horisont kan de ge varandra legitimitet och berättigande i sina roller. Känslan av att veta, att tillhöra en viktig klick som har framtiden i sina händer byggs ständigt, om och om igen, genom de berättelser om verkligheten som de delger varandra och delar med varandra. När man står utanför blir man lätt lite häpen över hur trångt det är och hur svårt de har att se sina egna begränsningar, att det finns annat bakom deras egen horisont. Samtidigt slås man av insikten hur lätt det är att låta sig stelna i den egna formen och vara till freds med de påståenden man tillsammans med de sina upphöjt till sanningar...

Nog skulle väl jag också vilja känna att det går åt rätt håll, att vi måste göra si eller så, att det kommer att bli så här, istället för att gå och grubbla på hur vi kan veta nånting säkert när framtiden egentligen bara finns i våra huvuden. När den väl dyker upp visar den sig alltid bara vara gammal vanlig nutid som hela tiden glider mellan våra fingrar och förvandlas till en dåtid som vi inte kan ha till annat än att knåda nya påhittade framtider av...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0